– Det är det största misstaget som jag har gjort i hela mitt liv, berättar Curt när vi träffas i huset i Lindö.
Med en svårt strokeskadad fru, som är förlamad på vänster sida, förvandlades hemmet till en sjuksal med pottstol, rullstol och specialsäng. Sex gånger om dagen kom personal för att ge Gunvor vård, flera gånger på natten för att vända henne.
– Det var den åttonde juni som Gunvor fick sin jättestroke. Några veckor innan hade vi varit i kontakt med sjukvården, för att kontrollera hennes minne. Det visade sig att hon var i början av en åldersdemens och hon fick bromsmedicin mot detta, berättar Curt.
Efter några veckor på Vrinnevisjukhuset fick Curt beskedet att Gunvor inte fick ligga kvar längre. Det fanns två alternativ för henne, att få plats på ett korttidsboende eller att komma hem till huset i Lindö.
– Eftersom det inte fanns några platser på något korttidsboende så fick hon komma hem, berättar Curt.
Livet blev något helt annat, inrutat och låst för Curts del.
– Jag kunde inte gå ifrån Gunvor. Hon ropade på mig hela tiden. Jag hade någon timme för mig själv varje dag, berättar Curt.
Efter en och en halv månad orkade han inte längre.
– Jag hade varit ute på morgonen och cyklat. När jag kom hem gick jag in i mitt rum, lade mig på sängen och skrek rakt ut - "det här är mitt hem".
Personalen som var hos Gunvor, ringde Curts son och på bara några dagar fick Gunvor plats på Cedersborg och korttidsboendet där, berättar Curt.
– Min son Roland har varit min räddning. Utan honom hade jag inte levt i dag. Han ringde till Lars Stjernkvist och till Mona Olsson, säger Curt.
Sonens ihärdiga påtryckningar gjorde också att Gunvor till slut fick ett boende på Tegelgården i Lindö. Annars var tanken att hon skulle bo på ett äldreboende i Hageby, långt ifrån både Curt och sitt älskade Lindö.
– Jag kände en sådan lättnad när personalen tog bort alla saker och jag fick tillbaka mitt hem igen, säger Curt.
Så här i efterhand ångrar han att han inte lyssnade mer på personalen på Vrinnevisjukhuset som varnade honom när han bestämde sig för att ta hem Gunvor.
– "Tänk dig för, det kommer inte att bli lätt", så en kvinna till mig, berättar Curt.
Hans och Gunvors gemensamma liv är långt och sträcker sig 65 år tillbaka i tiden. De träffades på sin arbetsplats ASEA, när Curt var 17 år och Gunvor bara 14. Den första trevande kontakten inleddes med minigolfspel i Folkparken. 1953 gifte de sig och 1955 och 1963 kom barnen, en dotter och en son.
– Vi reste mycket, med cykel, motorcykel och bil i Sverige. Senare blev det långresor över hela världen. Minst två-tre gånger om året åkte vi till fjällen, berättar Curt.
De var ett sportigt par, ständigt i farten även långt upp i åldern. Curt berättar att han och Gunvor gjorde sin sista fjällresa för bara några år sedan. Men stroken i början av juni förändrade allt.
Nu har Gunvor bott i knappt en vecka på sitt nya boende, ett stort ljust rum med pentry och toalett. Vid platteven står fotografierna av barnen och två amaryllis väntar på att spricka ut i fönstret. Hon blir så glad när Curt två gånger varje dag kommer och hälsar på henne. Då vill hon pussas och kramas.
Curt bor kvar i huset i Lindö. Han berättar att han inte plågas av ensamheten.
– När jag var ung arbetade jag som resemontör och var borta upp till en månad från familjen ibland, så jag är van.
86-årig gammal går han in i en ny livsfas.
– Jag försöker se framåt och jag har fått rådet att tänka på mig själv först, säger Curt.