Som mest bodde där 289 intagna, varav 20 barn. Här fanns också ett halvsekellångt förspel, inlett år 1878 med ett provisorium på Lilla Mariehof i Drothems socken, och med fortsättning alltifrån år 1882 på gamla lasarettet, Förmansgården i Alvik.
Redan detta var i landstingets regi. Faktum är också, att man i denna gamla tid hade en optimistisk syn på de ”sinnesslöas” möjligheter att utvecklas.
År 1926 stod så trenne nya byggnader färdiga att tas i bruk på Storängens gamla kyrkogårdsjord. I Graninge inrymdes skolan, i Haga det kvinnliga arbetshemmet och i Dalgården det manliga.
Om den här epoken har Gunvor Sjöberg, anställd år 1972 som hemföreståndare, med bistånd av andra arbetat fram en historik. Där ingår egna minnen, intervjuer med anställda och intagna, tidningsklipp, dokument, fotografier. Av detta ska vi nu i två artiklar förmedla något.
Under ”storhetstiden” fanns här läkare, sjuksköterskor, tandläkare, sjukgymnastik, centralkök, bageri, skomakare och trädgårdsmästeri. Samt jordbruket, sedan Storängen år 1935 lagt sig till med närbelägna Alboga.
En av de intagna hade grisarna där som sitt särskilda intresse. Man såg skillnad, när det varit han som skött dem.
Vid den här tiden hade det sena 1800-talets optimism om de ”sinnesslöa” ebbat ut. 1930-talet blev ett mörkt årtionde, med skärpt lagstiftning om sterilisering. Rasbiologiska teorier florerade också.
Anders-Bertil Pettersson hade börjat folkskolan hemma i Linghem, men skickades på grund av svårartad epilepsi till Storängen år 1936. De första åren längtade han hem. Han grät när fadern kom på besök.
Barnen väcktes vid sjutiden på morgonen. Sin hygien fick de sköta vid tvättställ utmed korridorens väggar.
I det manliga arbetshemmet, dit Anders-Bertil flyttades som 13-åring, var det lite bättre. Där bodde man inte så trångt. Efter avslutad skolgång arbetade han i ladugården och ute på åkrarna.
Konfirmationen betydde mycket för honom, och han läste sedan troget i sin konfirmationsbibel. Efterhand kom han att engagera sig i Frälsningsarmén.
När han långt senare, på ett äldreboende i S:t Anna, tänkte tillbaka på Storängen var det inte ofriheten, som främst kom för honom – utan tryggheten. Alltid hade där funnits personal omkring honom.
Vid mitten av 1940-talet kom då sjuåriga Lisbeth Davidson hit. Som ordblind hade hon haft svårt att följa med i skolan. Hennes mor såg då till att placera henne på Storängen.
Lärarinnan kunde hota med smäll men satte det aldrig i verket. Lördagar var det avlusning, och på söndagarna gick man till Frälsningsarmén. Då fick Lisbeth låna kläder. Men på vardagarna hade de anstaltskläder, grå uniform med blå ränder.
Till middag var det ganska ofta grynkaka, till frukost välling och till kvällen gröt. Smörgåspålägget kunde vara rödbetor, saltgurka eller sill.
Gustaf och Stina Moberg, anställda på 1940-talet, kunde berätta om hur ”de som var lite bättre” längtade efter att få flytta och arbeta utanför, ”även om det inte var något att stå efter”.
– En som arbetade i maskin, Kalle Koks, ville flytta och fick också flytta ut. Han arbetade i ett svinstall i Evalund, där fick han slita ont. När han kom och hälsade på var händerna fulla med självsprickor.
Göte Filipsson anställdes på Storängen år 1946. På Björkbacken fanns då en pojk- och en flickavdelning, men umgänge mellan könen var inte tillåtet. Om sådant förekom var personalen skyldig att rapportera.
Varje lördag skulle pojkarna rakas, något som skomakaren ombesörjde. På söndagen fick flickorna gå på bio.
Hösten kom med skördefest, juni med skolexamen. En del av de anhöriga hämtade då sina barn till sommarlov.
Dock långt ifrån alla.
Nio år gammal var Tore Svensson, när han år 1944 togs in på Storängen. Han fick, förklarade han längre fram i livet, inte bo hemma längre. Modern var sjuk, och de var många syskon.
– Fröknarna var stränga. Jag fick sitta på ”straff” i kyrksalen, när jag sagt något jag inte skulle ha sagt.
– Kom mamma och hälsade på någon gång?
– Nej.
– Var besök tillåtna?
– Ja.
Där måste ha funnits mycken smärta inrymd i dessa korthuggna svar.