Stig Eriksson var en genuin folkrörelsemänniska, även om han under en tid också verkade som företagsledare.
Han växte upp utanför Katrineholm, utbildade sig till snickare men engagerade sig snart i folkrörelsearbete, först som ombudsman inom nykterhetsrörelsen Verdandi.
Många minns honom också som trummis i Per Gunnars orkester. Musikintresset bar han med sig hela livet.
Till Norrköping kom han som ombudsman i Hyresgästföreningen innan han blev distriktsombudsman i Socialdemokraterna Östergötland.
Det politiska engagemanget inleddes på Vikbolandet på 60-talet, fram till kommunsammanslagningen 1974. Han bodde då i Ljunga.
I Norrköping fortsatte han engagera sig i kommunpolitiken, bland annat som ordförande i fritidsnämnden. Det var under hans tid som Himmelstalundshallen byggdes.
1978 sadlade han om och anställdes som verkställande direktör i Folkbladet Östgöten, som tidningen hette på den tiden.
Det var under hans VD-tid som tidningen fick modern tryckteknik och datoriserades. FÖ gjordes om till två tidningar, Folkbladet och Östgöten. I Motala startades Veckotidningen. Han genomdrev också ett uppmärksammat samarbetsavtal med grafiker och journalister som blev förebild för stora delar av branschen.
1985 hade Stigs kompetens uppmärksammats nationellt. Han värvades som direktör till Ander-koncernen och moderata Nordvästra Skånes Tidningar (NST) i Ängelholm.
Sin övertygelse som socialdemokrat övergav han däremot aldrig, vare sig då eller senare.
Ett avbrott i tidningskarriären blev det när han lockades tillbaka till Norrköping för att bli chef för den då kommunägda Kolmårdens Djurpark. Det blev inte alls som han tänkt sig och han återvände snart till Skåne och tidningsvärlden.
Först till NST och sedan till Arbetet i Malmö. Han var med under de sista åren innan Socialdemokraternas flaggskepp Arbetet gick under år 2000.
Stig återvände till Östergötland och bosatte sig i Bränntorp, senare i Hävla. Där engagerade han sig i Idésmedjan, ett lokalt socialt företag. Rejmyre Folkets hus blev ett annat av hans engagemang.
De sista åren i Norrköping var han styrelseledamot i PRO Ljura och Gamla Gardets S-förening.
Jag lärde känna Stig i mitten av 70-talet genom politiken. Sedan dess har vi varit nära vänner. Han var också min chef under åren på Folkbladet.
Som chef var han lagledaren som litade på sina medarbetare och gav dem förtroende. Han hade en enastående förmåga att få folk med sig.
En sådan person är lätt att tycka om och umgås med. Vi är många vänner som kommer att sakna Stig.
Minnena av nyårsaftnar och midsommarfirande dyker upp. Alla diskussioner vänner emellan när vi avsatte och tillsatte ministrar. Stig älskade alla dessa diskussioner, vi kommer att sakna hans analyser och hans debattinlägg.
Hans filosofi var att det inte finns några olösliga problem, allt ordnar sig på något sätt. Och om det mot förmodan inte ordnar sig så får man gå vidare i livet ändå.
Till slut fick han ändå ge sig. De senaste åren har han kämpat mot en allt svagare hälsa. De sista veckorna bodde han på äldreboendet Timmermannen där hans hustru Marianne också bor sedan ett par år tillbaka.
Stig Eriksson sörjes närmast av hustru Marianne, fem barn varav två bonusbarn, barnbarn och syskon.