Stenen i Oklunda berättar
Det var för sådär 1200 år sen. Då kom Gunnar som flykting till Oklunda, strax intill Östra Husby. Något hade han på sitt samvete. Säkert flydde han för sitt liv. Men i Oklunda fann han nåd - det finns det bevis på.
Inger Lindell, forskare i medeltida skrift, blir alldeles lycklig av att se den här ristningen. FOTO: JANNE FORSBY
Foto:
Berättelsen
Det finns en liten men viktig punkt mitt där ute på Vikbolandet. På gården Oklunda, uppe på ett berg, finns en runskrift. Väl bevarad och numera ordentligt ifylld. Den berättar (översatt till nusvenska) om Gunnar:- Det här är en av fem tolkningar, men de är likartade, säger Inger Lindell. Ett vi är samma ord som i till exempel Vrinnevi och betyder offerlund. Vifinn var den som bestämde och som tydligen kunde ge Gunnar den här möjligheten att komma överens med offrets släkt och han kunde få bosätta sig här.
Det här är en spännande text för att den är tidigare än de flesta av våra runstenar, den är utförd vid ungefär samma tid som Rökstenen och det är en av de första skriftliga källorna vi har om en rättssak.
Rättssystemet
- För mig är det bra att ha som argument för studenterna, säger Inger som arbetar på Stockholms universitet. Det bevisar att det fanns ett fungerande rättssystem då. Här handlar det inte om en minnessten eller om hur man ser till sitt arv, det som runstenarna oftast berättar. Vi får också veta att det var en helig plats här, ett vi. Gunnar fick asyl av något som motsvarade en kyrka. Östgötalagen gav inte den möjligheten.
För en dråpare var enda möjligheten att söka skydd på en fredad plats och det var en kyrka (som ju inte fanns då) det egna hemmet, en annan mans gård eller på tinget.
Tvisten
Det har under åren funnits delade meningar om i vilken ordning orden ska läsas och det finns fem tolkningar som har olika förslag även om de inte skiljer sig mycket vad gäller innehållet. Av olika skäl tror man att det är två personer som har ristat.
- Det är ganska taffligt skrivet, med en intressant felstavning till exempel, säger Inger Lindell. Det kan vi avgöra på ortografiska (rättstavningshistoriska) grunder.
Man kan alltså gissa att Gunnar har samarbetat med Vifinn.
Så sent som 1929 upptäcktes den mossbelupna ristningen av en bonde. Två år senare kom den första tolkningen, så dröjde det till 1971 och med det ändrades läsordningen, men egentligen inte tolkningen av innehållet..
- Det här är säkert också den första Gunnar som nämns i Sverige, säger Inger.
Hon uttrycker sig forskarmässigt försiktigt och tillägger; "i alla fall en av de första i Norden."
Stilen
Texten är utförd i kortkvistrunor, en tidig text som också återfinns på Rökstenen. Den senaste som undersökt ristningen var Helmer Gustavson, runolog från Gryt. Med en naturgeograf gjorde han en mikrokartering (ett hjälpmedel för att tyda inskrifter som är svårtydda för blotta ögat) och året efter, 1999, gjorde samme Gustavson med ännu två experter en undersökning av berggrundsvittning. Det är också han som daterat inskriften till början av 800-talet eller något tidigare.
Ristningens existens visar att det var något mycket viktigt som hände. Gunnar hade antagligen begått ett mord eller dråp. Men efter förlikningen i detta vi var det inte möjligt att utkräva någon blodshämnd.
Så vi kan hoppas att gamle Gunnar fick frid, för sig och sin familj. Varför sinnet en gång rann på honom och det olyckliga hände, det kommer vi däremot aldrig att få veta något om!
Så jobbar vi med nyheter