”Vanishing Waves” börjar riktigt lovande. Ett rent och skickligt foto, närgånget och täckande. Ett ämne som väcker intresse. Naturligt skådespeleri. Ett manus som knyter ihop delarna väl. Dessutom har regissören vågat göra en annorlunda typ av film.
Lukas är hjärnforskare i ett team som ska utföra något ovanligt. En kvinna som är i koma ska kopplas ihop neurologiskt med en frisk person. Syftet är att få större kunskap om vad som händer i hjärnan hos någon som är i koma. Lukas väljs ut som den som ska kopplas till henne. Andra gången han genomgår kopplingen träffar han en kvinna. Hon närmar sig honom och innan tittaren vet av vad som pågår har de sex. Och sen går han tillbaka nästa gång och de har sex igen. Filmen igenom är det variationer av sex och det blir verkligen tröttsamt. Till en början väcker sexscenerna nyfikenhet eftersom det kanske ligger något bakom. Sedan känns de som sex för sakens skull.
Lukas ska egentligen ägna sig åt forskning men han fängslas för mycket av kvinnan. Man kan fråga sig hur det kommer sig att han fått uppdraget över huvudtaget, han som valde att strunta i etiken direkt utan att besväras det minsta. Det enda han är orolig för är att upptäckas.
Så långt så väl, historien hade kunnat fokuseras på det som Lukas har svårt för och vad det innebär. Men, filmmakarna väljer att koncentrera sig på relationen mellan Lukas och komapatienten Aurora. Vilket inte känns lika intressant. Löftena från filmens början infrias inte. Lukas är så pass osympatisk som karaktär att vi som tittare inte vill att det ska gå bra för honom. Mest av allt vill vi att han får hoppa av experimentet och lämna det till någon som faktiskt vill åstadkomma annat än att få ligga mentalt. Min gnagande känsla är att det här inte är något Kristina Buozyte har haft som avsikt. Till slut dränks filmen i mindre förståelig pretentiös röra.
Så den slutar som vacker och snygg men inte intressant, fängslande eller lovande.