Står väl pall för lite kröken!
Benny Haag ville inte bli som pappa eller om det var nån annan alkis. Han berättar i jagform, skådisen och vi kan åtminstone en stund tro att hans ord kommer ur egen erfarenhet, han vet hursomhelst vad han talar om.
Barnets minnen, sveket, uppgivenheten, drick inte mer pappa, lova. Till sist blir man inte besviken mer, det är som det är. Både barnens och de vuxnas drömmar försvinner.
Pappa dricker alltid. Gömmer spriten, det är ännu ett steg, fifflar med barskåpet. Pappa måste vila lite. Pappa tycker det är bäst att ni gör det där roliga själva, med mamma. Vicks blå.
Det går hela vägen, över detta att bli en karl som inte bangar för lite kröken, de fadda skämten som "inte mer än fullt, tack" som också är föreställningens titel.
Opålitligheten, alla grader nedåt. Livslögnen stärks, att man själv bestämmer, att man börjar om i morgon, att vafan, det finns fler sätt att leva. Tjata inte! Vi kan väl för fan försöka ha lite kul nångång!
Till botten. Som han faktiskt minns, det fanns alltså en botten och det fanns hela tiden en hustru. En mycket förstående kvinna som blivit lurad - trots sin uppmärksamhet efter egen uppväxt med pappa som drack.
Bottenläget var när bostaden höll på att fatta eld då han var ensam med dottern, han hade slocknat.
Början var ett besök på Maria pol, akuten för missbrukare i Stockholm. Att få säga jag är alkoholist, att lära sig att säga ja eller nej, inte alla dessa halvkvädna vändningar för att ursäkta sin situation, dricka för tröst och belöning, för alla skäl som ständigt finns eller uppfinns. Istället säga jag är låg idag, i morgon kanske det blir bättre. Jag dricker inte längre. Jag har bestämt mig för att leva nyfiken och förväntansfull. Jag ska leva. En bra kurs med likadrabbade ingick i vägen tillbaka.
Samhällets attityd glimtade till, lumpen, idrotten. Grabbkulturerna. Eviga fyndviner, tips i morgon-tv. Lite kort med grabbarna - titta, idag bjuder jag! Pang, litern på bordet. Och nog blir det mindre skador om man dricker bättre sorter...
Hela berättelsen som superiet, så tråkigt, banalt, odramatiskt - och alldeles för jäkligt.
Föreställningen varade i över en timme och publiken var ytterst uppmärksam.
Så jobbar vi med nyheter