I 27 år har han arbetat på Linköpings universitet som studentpastor. Han har varit med och dragit igång fadderverksamhet, mentorprogram och krisgrupp för studenterna i Linköping och Norrköping. Hans idéer har startat som projekt, permanentats för att sedan anammas av andra universitet och högskolor i landet.
– Ser man att det finns ett behov så har man också ett ansvar. I kyrkan tillåter vi oss att se, konstaterar Staffan Johansson.
Själv har han sin tillhörighet i Ekumeniakyrkan, som är en sammanslagning av Metodist- Missions- och Baptistkyrkan. Det är också de lokala frikyrkorna som står för hans lön.
Merparten av sin arbetstid finns han i Linköping men 25 procent av tiden jobbar han för studenter och personal vid Campus Norrköping. Här arbetar han tillsammans med studentpräst Pontus Mårtensson.
– I dag ligger studenterna inte lågt med att de behöver hjälp. 80- och 90-talisterna är mer medvetna om sina behov jämfört med tidigare generationer. Som vuxen får man i regel bara en chans hos dem. Lever man inte upp till deras behov och förväntningar, så är det kört konstaterar Staffan Johansson.
Han försöker möta studenterna där de är, i miljöer där de känner sig trygga. Istället för att förlägga en minnesstund efter en död studiekamrat i kyrkans lokaler med kaffe och bulle efteråt, så anser han att det är vettigare att träffas på puben på Campus, där det serveras öl och en macka.
Samtalen med studenter, i grupp, enskilt eller genom föreläsningar fyller en stor del av hans arbete. Alla samtal har olika innehåll men inte sällan handlar de om döden. Det finns studenter som under sina studier på Hälsouniversitetet, för första gången kommer i kontakt med döden och detta kan väcka många frågor. Andra kan ha förlorat en studiekamrat genom sjukdom eller olycka. Samtalen kan också handla om att man har problem i sina sociala kontakter, med sin partner, är ensam eller inte klarar studierna. Det finns också studenter med olika funktionshinder som Staffan Johansson dagligen ringer för att stötta. Men här finns också de positiva samtalen, om att livets har vänt till det bättre.
– Allting är pratbart och jag lägger aldrig in några värderingar i samtalet, utan konstaterar bara att så här ser livet ut och frågar hur vi ska hantera det, säger Staffan Johansson.
Han försöker peppa studenterna, deras självkänsla och få dem att se sitt eget värde. Han konstaterar att stöttningen ligger på olika nivå och att det är studenterna som väljer nivå. Några studenter träffar han bara några gånger. Andra håller han kontakten med under hela studietiden.
– Samhället är hårt i dag. Sett ur ett studentperspektiv finns det inga skyddsnät längre och våra utomeuropeiska studenter är extra utsatta. När studenterna mår dåligt vet de inte till vem de ska vända sig, eftersom de lever sina liv på Campus, konstaterar Staffan Johansson.
Därför händer de att de ringer till honom när det är skarpt läge och Staffan svarar trots att det är helg, för att han vet att det skulle kunna gå riktigt illa annars.
Man undrar var vännerna finns i allt detta, föräldrarna?
– Man känner kanske att man inte vill belasta andra med sina problem och inte heller förstöra den perfekta bilden av sig själv som man har skapat, säger Staffan Johansson.