Städerna som inte nått fram till varandra
Norrköping och Linköping har nyss startat ett marknadsföringsprojekt under en gemensam symbol. Genom decennierna har det flera gånger genom inviter från ömse håll prövats liknande idéer för samverkan. Man har också försökt ta död på föreställningen om evig motsättning mellan städer och folk. Båda städerna har utvecklats positivt, men befolkningsmässigt är det tydligt att Linköping vunnit. Under en tjugoårsperiod har Linköping nått cirka 14 000 fler invånare. Om Ostlänken blir till pekar prognoserna för år 2020 på skillnaden i befolkning blir 25 000 personer.
Här är ett handslag alldeles kring 1980 mellan ordförandena Karl-Erik Wernersson t v och Göthe Andersson. En av de gånger de möttes för att prata samverkan. Plats gamla E 4 Norsholm.
Foto: Kjellberg Anita
Som Folkbladet berättat nyligen är det i dag på nätet - Facebook - en gigantisk utväxling av för och emot mellan folk i de båda städerna. Bland uttrycken ljuder återklang från litteraturen genom Henrik Bernhard Palmér som verkade i Linköping och skrev "Anteckningar om en resa till Norrköping och hem igen". Där står det att klockan sju på morgonen avreste han från Linköping utan saknad, det ska Gud veta. Framme i Norrköping överraskade jag av snyggheten på stans gator. Man gör det så mycket mera, om man kommer från Linköping, som i alla hänseenden är en smutshåla. Nu kring 160 år efter Bernhard Palmér försöker Norr- och Linköping under FaceBookatmosfären med en gemensam symbol starta ny samverkan. Det är ett försök av många efter bortåt 40 år. Så här har politikerna tragglat på för att jämka ihop i invånarnas intresse.
För ungefär 25 år sedan ville de båda kommunstyrelseordförandena Karl-Erik Wernersson (S) och Roland Larsson (C) finna ett bra marknadsföringsord. De såg att i väster gick Pehr Gyllenhammar i spetsen för att lansera idén om en västkustmotorväg från Norge till Danmark och kontinenten. Den skulle kunna heta Scan Link. Kommunikation är viktig om städer och regioner ska "gå bra", den vissheten måste gälla även i ordöstra Götaland, resonerade kommunalråden. Folkbladets veckospalt "Gate upp å gate ner" förde fram gemensamma nämnaren Norr Link. Det tyckte en del var bra som samlande uttryck för de båda städerna och den småningom färdiga E4 förbi Norr Link nämndes några gånger men blev aldrig namn i någon kampanj. Städerna samsades en gång om en utställning i Kungsträdgården i Stockholm, annars marknadsfördes städerna var och en efter sina egna spår. Norrköping körde med mängder av olika slogans "Norrköping ligger bra till", "Norrköping i alla väder" o s v. Riktat till företag och jobbsökare.
Utfästelser om samarbete gavs förr ofta med kommunalrådens handskakningar vid Göta kanal, det kommunskiljande vattnet. Tidigare landshövdingen Per Eckerberg drev på kommunalmännen i länet för den regionala utvecklingen. Pehr Löfgreen på Norsholms gård ville satsa på sin ort. Ibland var det lunchsamtal hemma hos den generöse godsägaren med politiker kring en tallrik ärtsoppa och punsch. Där samtalade de ledande om seklets viktigaste samverkansidé, nämligen en storflygplats någonstans vid Gistadtrakten. Vid Norsholm gällde det bl a ett externhandelscentrum, sportplatser, sporthallar, bostäder o s v. Järnväg skulle tangera flygplatsen. Det var ett projekt som väckte både förväntan och avvaktande hållning. Kooperativa Förbundet hade köpt mark för miljoner och ville hoppa på tåget för en spännande utveckling. Men många ville slippa asfaltering av områdena mellan städerna. Det skrevs för och emot om flygplatsidén. Det skulle bli svårt att få finansiärer. Ett av motiven för storflygplatsen var att Norrköping och Linköping skulle slippa hatta var och en i sin stad med egna flygplatser. Det bråkades också om vilken som skulle vara regionflygplats sedan luftfartsverket och landshövdingar tidigt velat ha Norrköping som sådan.
Här fanns ett stort konkret projekt att satsa politisk vilja och visa upp rejäl samarbetsförmåga på. Skam till sägandes blev det för mycket bypolitik, bl a om avstånd och lägen i förhållanden till städerna för flygplatsen. Den sista landshövdingen som verkade för projektet var Rolf Wirtén. I sanningens namn stod Linköping för mest bypolitik. Splittrat länsflyg är alltjämnt en olöst fråga efter misslyckandet. Linköping var den stad som växte mest under förra århundradets samverkansperioder. Blev störst 1990. Med ökningen av befolkningen följde parallellt idén från statliga regionalkommitten att ge residensstäderna bättre resurser genom att flytta ut statliga tjänstemän från Stockholm. Dessa båda faktorer gjorde Linköping starkare. Detta retade Norrköpings fans och väckte naturliga farhågor hos politikerna här. I slutet av 1989 hölls ett möte med ordförandena Kaj Krantz och Göthe Andersson i spetsen om fjärde storstadsregionen. Det befarades då att Linköpings ledande ställning bland städerna och i regionen kunde få till följd ett "Götheland" med Norrköping som en Kran(tz)s kommun bland andra sådana till Linköping. Inför den risken svarade Krantz på en fråga att tanken på en total fusion mellan städerna måste avfärdas. Det är ingen vits med att sudda ut de bådas identitet.
Samma sak säger man idag i den nya samverkansivern. Orden och målen är ungefär som det varit vid tidigare generationers möten för nya tag tillsammans. D v s att bli större, två blir ju starkare och nu lägger man till att städerna blir intressantare. Hur har det gått efter alla tidigare samverkansperioder. En liten summering så här: Större: Linköping ja, Starkare: Linköping ja, Intressantare: Norrköping ja. Nu jämkar man ihop sig och kör vidare under "vänlig konkurrens".
Så jobbar vi med nyheter