Spöken tror väl ingen på

Anette Kindahl ledde en lång svans med barn - man måste ha fyllt nio för att klara påfrestningarna - som tog sig runt stadskärnan, från museet, ner längs Strömmen, till Swartzens valv, förbi Drags, fängelset och in på kyrkogården.
Där kan man gå intet ont anande, utan att veta hur många hemskheter som döljer sig. Som Näcken som satt vid vattenfallet och kunde röva åt sig barn och dra ner i djupet. Och visste ni att virvlarna i vattnet är ingångar till Näckens boningar?
Som tur var fick man veta att säger man "kors" så kan man skydda sig.
De rika Swartzarna hade förstås kommit på var Jätten vid bron hade gömt sin skatt, eller finns den kvar där någonstans vid valvet - eller är det tomtarna i området som spökade? Olika teorier är i svang. Där i valvet kan också den hemska grisen Gloson med sin hårda ryggkam ses, det hände en tidningspojken en tidig morgon. Grisen, vet man, är egentligen ett osaligt barn, ett stackars odöpt spädbarn.
Så kan sägner hållas vid liv och kanske få ett uppsving i en tid när nya medier tar över det gamla berättandet.
Uppemot Arbis kunde Anette Kindahl berätta om hur man kan höra pianot spela utan att där har funnits en människa, att det finns hemligheter att ta del av på kyrkogården och att det finns olika sorters spöken, en del är ju till exempel bara gastar...
- Jag trot inte på't i alla fall, sa en av de deltagande pojkarna.

Spöken tror väl ingen på - väl...?

Förr i världen, det vet ju alla, fanns det gott om spöken både här och där och det var sånt man fick veta igår när Stadsmuseet inbjudit en massa skollediga barn att se och höra.