Marianne Degerman är ursprungligen från Norrbotten men bor nu i Lindesberg. Det är första gången hon ställer ut i Norrköping.
"Jag vill undersöka seendet och min förmåga att måleriskt återge de skikt som flyter framför våra ögon i tillvaron. Allt är komplext, ofta färgar minnen våra just nu-upplevelser. Historien finns med i nuet, som fragment och i avlagringar", skriver hon själv inför utställningen.
– Jag började åka till Berlin i början av 2000-talet, då min dotter köpte en lägenhet där, berättar Marianne Degerman som gick runt med en kamera och fotograferade för att lära känna staden.
Hon blev fascinerad av speglingarna som hon såg i stadsmiljön, i husen byggda i betong och glas. Alla skyltfönster, människorna som passerade, reflexer i fönstren – det var där det började.
– Jag har alltid sysslat med ljus och färg, kontraster. Det fanns i de här speglingarna, för det var ju rum bakom, mörker, himmel och folk som fladdrar förbi. Man såg själva stan i de här fönstren, säger Marianne Degerman som fascineras av den indirekta bilden.
När hon målar använder hon sig av utsnitt från bilderna, och kan göra egna tillägg, lägga på en egen bild som en spegling, "förfrämlingar" bilden, så man får lite distans till bilden, som hon säger.
– Det känns som att man betraktar det en bit ifrån, att man inte deltar i motivet, att man är en betraktare, utanför det som händer.
Återkommande tillägg på målningarna är ett bladverk, bladverk som man kan se igenom.
Marianne Degerman målar i tempera, med olika skikt som i akvarell, vilket ger vackra ljuseffekter. Hon visar på ljusspeglingar i en bild från Arlanda, och berättar hur hela lokalen speglades i en glasruta.
Det första som möter besökaren på galleriet är måleri från den italienska ön Capri, där Marianne Degerman genom ett stipendium vistades i Axel Munthes villa San Michele högt upp på berget.
– Det är ett fantastiskt ljus på Capri för det ligger mitt i havet. Hela Capri upplever man som ett blått ljus.
På Konstforum visar Marianne Degerman också skulpturer i stengods, av noshörningar, och långsträckta kvinnofigurer.
– Jag vill att det ska se uppgrävt ut, gammalt. Det får inte vara så snyggt, så jag skadar det om det inte är skadat, säger Degerman som vill att det ska se tilltufsat ut, som om det figurerna legat länge i backen.