Spårvagn på Kungsgatan - igen?
I mitt 60-åriga "då och nu" -perspektiv ser jag en ursprunglig lugn och lycklig Kungsgatan förvandlad i nuets rubriker till livsfarlig gata. Luften full av avgaser och partiklar från gummi och asfalt. Då genom 1940-talet fick där Riksettan, spårvägens ringlinje och lokala trafiken. Spårvägen ansågs snart vara i vägen för biltrafiken. 1958 lades den uppskattade ringlinjen ner. Sörjd av många som sedan ofta vill ha den tillbaka.
Så här gulligt kunde det vara. Inne i blomstarprakten finns prins och småsessor. Två pojkar styrslar ponnyn som drar vagnen i kortégen. Så kunde det vara på Barnens Dag.
Foto: Stig Sundström
Som ni, kära läsare, märkte redan i mitt första "Då och nu-uppslag" sen 17 maj svänger det ordentligt bland ämnena. Nu till vår gamla idrottspark som 1948 kunde proppa in omkring 30.000 åskådare. Det är tydligen för många för dagens fotboll och därför ska arenan krympas till 16.600. Inför denna kapacitetsminskning nämndes att priset var 150 miljoner kronor. Några veckor senare var det uppe i 300 miljoner kronor. Vilket allmänheten vägrar förstå. Ja, inte ens fullmäktige förstår och har dessutom problem med att tolka sina egna beslut om den här famösa upphandlingen. Det har varit svårt tidigare att upphandla skilda projekt, t.ex badhuset för några år sedan. Undras vad en gammal äkta sortens kamrer skulle tycka om sådana här skandalösa processer? Gamla tidens kamrerare, som höll koll på absolut allt, finns inte motsvarighet till idag. Kanske var byggandet av Lindökanalen, som beslutades 1948, upphandlades i mitten av 1950-talet och stod färdig 1962, den helt perfekta upphandlingen. När pengarna 32.950.000 kronor anvisades var det flera år till slutredovisningen. Den slutade någon gång miljon kronor högre. Kamrererna både hos beställaren och hos entreprenören hängde med och kanalen, kommunens dittills största upphandling, var i hamn. Utan katastrofala överskridanden. Kanalresa i tråg
Samtidigt som Norrköping öppnade för fartyg spikrakt in i stadens hjärta ringde klockor i grannstaden Söderköping för en dystrare utveckling i Göta kanal. Ännu tre år efter andra världskriget hade kanalens trafik inte nått upp i nivå med resultaten före kriget. Då 1948 markerade den negativa vändpunkten genom att varutransporterna med träskutor och andra fraktare minskade. Kanalen behövdes inte för transport t.ex av tändsticksvirke till Jönköping. Fartyg från Östersjön blev allt färre. Bensinransonering drabbade turistbåtarnas kanalkraft. Stigande kostnader och växande konkurrens från landsvägstransporter gjorde läget än sämre. Vid säsongslutet i november 1948 deklarerade ändå överstelöjtnant E. Winblad von Walther vid kanalbolaget i Mem att även om kanalen förlorar allt mer betydelse som godsfraktled gör turismen att den aldrig kan läggas ned! Allt sedan den här tiden har broöppningar orsakat längre och längre bilköer på E 22. Nu i år har därför puffats särskilt hårt för en båtlyft i kanalen vilken i sin trafikfunktion också bedöms bli en stor turistattraktion. Kanalbolaget, vägverket, landshövdingen och kommunen är ense om att det kan bli ett rejält turistlyft kring kanalen och Söderköping. Mot detta står många människor som tycker att ett så spektakulärt ingrepp i kanalmiljön är helt fel. Så undras också hur kanalfararna känner för att fraktas i kanalen i tråg fyllda med vatten och inte avancera mer än cirka 150 meter på cirka 70 minuter? Långvarigt rättvisekrav
"Sjuksköterskorna har av allmänheten ansetts vara lågavlönade. Själva betraktar de sig som en eftersatt grupp". Orden är som hämtade från årets sjuksköterskekamp för rättvis lön. Men när de skrev var året 1948. Östergötlands Folkblad berättade om den tidens sjuksköterskor och deras kamp för bättre lön. I artikeln skrevs också: "Visst är det riktigt att deras lön varit låg". Den bekännelsen var arbetsgivarens. Nu är det sköterskorna 60 år senare som för lönekampen, men frågan är om arbetsgivarna i dag tycker som deras forna kollegor? Ingenting har egentligen hänt. Inte på ett halvsekel, inte på sextio år. Kanske behövs det ett sekel för att nå rättvis lön för stora kvinnliga yrkesgrupper? Det här året för sex decennier sedan hade en rad händelser som gav det varierande kvinnoprägel. Det började redan i livets linda: Skottårsdagen februari föddes sju barn på Norrköpings BB. Samtliga sju var flickor. Det var en egendomlig tillfällighet, fastslogs det. Sannolikheten att det inträffar ofta är sällsynt. Ingen likalön
Ett annat sjutal redovisades också under året. Norrköping hade dittills inte haft kvinnliga parkarbetare. Sju kvinnor togs in och flera av dem kom direkt från textilfabrikerna. Deras motiv var chansen till ett mer fritt och nervlugnande jobb. - Storartat, sade stadsträdgårdsmästare A L Johansson om deras insatser. Lön 1:77 i timmen. Deras manliga kollegor i parkarbetet tjänade 2:40! Flera kvinnor fick evig plats i stadsbilden det här året som tillbakablicken gäller. Först skulpturen "Danserskorna" av Carl Milles vid konstmuseet. Men den passar inte vid von Schmalensees funktionalistiska museifasad, tyckte en del redan från början. Att museet inte är något dansens hus här markerats först i våra dagar eftersom det äntligen nu står Norrköpings konstmuseum på den strama fasaden. Klar förebild
Thalia, Bror Hjorts sköna staty vid Stora teatern, fick odisputabelt rätt plats. Mottogs med förtjusning och ansågs igenkänningsbar. "Det är skådespelerskan Ruth Kasdan som står där", tyckte många. Hon, som spelade i Romeo och Julia, var bror Hjorts förebild när han skapade verket, menas det än idag. Barnens dag var ett ovanligt fint familjefirande i den avlägsna tid jag nu skrivit om. Det var korteger, ofarliga tivoliattraktioner och dans på gatorna. Så kul och så lyckat att jag där träffade min blivande fru och gifte mig med för 60 år sedan. Mor och far har kvar sina fira-dagar medan Barnens dag tyvärr försvann. Barnen får i dag hålla tillgodo med Busfabriken och Axels tivoli.
Så jobbar vi med nyheter