Sörjer bästa väninnan

Det var en fantastisk höstdag. Klarblå himmel och värmande sol. Långt ifrån den ovädersnatt som fick Estonia att gå under.
Musiker från SON inledde minnshögtiden med att spela Nobody knows the trouble I´ve seen. Kommunfullmäktiges ordförande Iréne Lindén och PRO:s förre ordförande Erland Jonsson talade båda om den chock och bestörtning som hela Norrköping drabbades av för tio år sedan. Båda framhöll också den krishantering som visade sig fungera så bra.
Prästen Mikael Alm talade om kärlek.
- Det finns bara ETT säkert sätt att leva sitt liv utan sorg och saknad. Och det är att aldrig älska någon annan människa. Då behöver man aldrig riskera att förlora den man älskar. Men så rädda för sorgen får vi aldrig bli. Ibland måste vi betala priset för kärleken. Och priset kan ibland vara sorg och saknad. Gud vet att kärleken alltid är värd sitt pris.
- Sorgen är tio år gammal, men kärleken är inte död. Låt oss fortsätta leva med den risk kärleken innebär.
För tio år sedan var Mikael Alm nyutbildad präst. Han var 26 år och hade bara jobbat knappt ett år i Hedvigs församling.
- Jag minns hur jag satt i kyrkan och pratade med människor som kom och gick de första dagarna efter olyckan. Vi var tvungna att skaffa fram mer ljus, de tog slut. Men då fanns det egentligen ingenting jag kunde säga till tröst. Det handlade bara om att finnas där. Jag var också för ung för att senare kunna fungera som kontaktperson. Det fick andra mer erfarna ta hand om.
Mikael Alm tror inte att sorgen någonsin försvinner.
- Den försvinner aldrig helt. Istället blir den en del av människan och man lär sig leva med den.
Anhöriga och vänner fick lägga ner blommor och tända ljus vid minnesmonumentet.
- Det känns viktigt att vara här i dag, sa Börje Carlsson som förlorade båda sina föräldrar vid olyckan.
Alla har sina egna minnen. Agneta Eriksson kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon visade bästa väninnans namn på minnesstenen.
- Vi hade så kul tillsammans, jag glömmer henne aldrig.
Uppslutningen visade att det fanns ett stort behov av en minneshögtid.
- En sådan här stor katastrof lämnar saker efter sig som inte är färdiga efter tio år, sa Mikael Alm. Tankarna är fortfarande i högsta grad levande.

Peter Lindvall var med och räddade 17 personer

NORRKÖPING
För Peter Lindvall känns natten då Estonia gick under som igår. Han var ombord på M/S Isabella.
- Jag var med och räddade 17 personer, berättar han.

Peter Lindvall hade fått resan till Helsingfors i 50-årspresent.
- Vi var fyra personer som satt i min hytt när de plötsligt ropade i högtalarna och frågade efter läkare och sjuksköterskor ombord, berättar han. Många låg redan och sov.
En av Peter Lindvalls vänner var sjuksköterska och hon gick iväg för att erbjuda sin hjälp.
- Hon kom tillbaka storgråtande och berättade vad som hänt.
M/S Isabella cirklade runt i tolv timmar för att försöka hitta överlevande.
- Eftersom fartyget gick runt blev det nästan slagsida ibland. Saker flög omkring. Jag minns att det var en stor pyramid av whiskyflaskor i tax free-butiken. Alla flaskor krossades och det stank whisky i hela båten.
Peter Lindvall var med på däck och hjälpte till att rädda 17 av Estonias passagerare.
- De var vid liv när vi drog upp dem, men tyvärr överlevde inte alla.
Under tio år arbetade Peter Lindvall själv på sjön.
- Jag har varit ute i hårt väder många gånger, men den här natten tycker jag inte vädret var så hårt att det kunde orsaka Estonias förlisning.
Peter Lindvall har många frågor som han inte fått besvarade.
- Varje dag sedan dess har jag funderat på varför det var så få helikoptrar på plats. De som överlevde själva olyckan hann ju frysa ihjäl innan hjälpen kom.
En minnesbild är starkare än de andra.
- Jag glömmer aldrig när gryningen kom och vi såg alla omkullvälta flottar och döda människor i vattnet. Den synen får jag leva med resten av livet.

Information till våra läsare

Sörjer bästa väninnan