I år fick socialtjänsten mellan 1 augusti och 30 september in 36 anmälningar om saknade barn på kommunens skolor. Av dessa var det en handfull fall som var av sådan art att socialtjänsten valde att börja utreda försvinnandet.
– Det svåra är när skolan inte har någon annan oro än att barnet inte har kommit till skolan. De kanske går på att de kommer från ett visst land och därför är oroliga. Det är inte olagligt att låta sina barn gå i skola i ett annat land, säger Yvonne Thilander.
Problemet är väl att ni inte vet om barnet får skolgång över huvudtaget?
– Vi har ju att lita på de uppgifter vi får från föräldrar och barn då.
I en artikeln i Dagens Nyheter framkom nyligen att ett skäl till att föräldrar skickar bort sina barn är att de är rädda för svenska myndigheter. De tror att barn tvångsomhändertas allt för lättvindigt.
Hur ska ni komma åt det problemet?
– Vi måste bli mer synliga och mer tillgängliga. Jag tror på det vi gör nu med uppsökande verksamhet och att vi finns ute i områdena. Majoriteten av de insatser som folk får från oss är frivilliga och vi har köer till många insatser, men det framkommer aldrig. Det är hotet om oss som ofta hörs utåt.
Sedan mars i år finns skriftliga riktlinjer för hur kommunen ska arbeta kring saknade barn.
– Den gäller inte bara socialkontoret utan också skolan. Vi kunde se att vi behövde öka kunskapen.