Vad lustigt det är med livet egentligen. Först händer ingenting alls, och sen händer plötsligt hur mycket som helst, det går så fort att det kan bli svårt att hänga med. Eller rättare sagt, först händer det ingenting och allt går ganska bra, läget är under kontroll. Sen händer det lite mera ingenting alls. Och därefter ännu lite mer ingenting. Det är ungefär då man vet att det snart är dags?
Pang bom! Ungefär så låter det, och så händer plötsligt allt på en gång. Alla möten inbokade samtidigt, läskiga uppsatser som ska skrivas, en kropp som blir dunderförkyld och bara vill gosa ner sig under täcket, fina vänner jag vill träffa, nya spännande uppdrag att ägna sig åt, och inte minst alla födelsedagspresenter och julklappar som ska fixas i precis samma veva. Puh. Snacka om ketchupeffekt! Ibland skulle jag behöva minst fyra par armar till plus några extra hjärnor för att hålla alla bollar i luften, för livet som människa och student kan sannerligen vara svårt att hålla koll på.
De flesta bollarna brukar klara sig, även om jag tappar någon ibland, antingen med en mjuk duns eller med ett ekande brak (och de tyngre bollarna hamnar naturligtvis alltid på min stortå). När en boll åkt i golvet står jonglören inför ett val: ska man A) låtsas som ingenting och jonglera vidare, B) tappa resten av bollarna, svära och hoppa runt på ett ben med en öm tå, C) ignorera den tappade bollen och istället lägga till några tidsinställda bomber i spelet, eller D) avbryta trixandet, plocka upp bollen som fallit och börja om på nytt?
Alternativ D låter ju enligt mig som det mest hälsosamma, medan C antagligen är totalt livsfarligt. Men jag gissat faktiskt att alternativen A och B är vanligast, även om de inte alltid är skonsammast för kropp, själ och sinne.
Hela min höst har varit ett enda jonglerande. Ett stort, krävande, frustrerande och ofta fullkomligt underbart trixande för att hålla reda på alla bollar och försöka få tiden att räcka till. Det finns några tuffa eldfacklor med i jonglerandet, men jag har än så länge, vad jag vet, lyckats hålla både dem och bollarna i luften, peppar peppar. Och det har varit så roligt! Den senaste tiden har jag kunnat ägna mig mycket åt sådant jag verkligen vill hålla på med, hittat nya spännande projekt att böka in i schemat, skaffat spännande och nyttiga erfarenheter att lägga i den allt tyngre ryggsäcken.
Men min tid i undervisningens salar går nu mot sitt slut, nästa termin är det dags för en liten testrunda ute i den stora vida arbetslivsvärlden. Nervöst, spännande, läskigt, och som jag längtar! En ny era tar vid, och den gamla hamnar i historian. Gamla uppdrag får ge plats åt nya, någon annan tar vid där jag lämnar över. Om några veckor axlar någon annan chefredaktörmanteln. Mitt uppdrag är snart över, och LiNoPressen går vidare med ny ledning och nästa stolta chefredaktörs prägling.
Jag är glad. Ett överlämnande av något som jag förhoppningsvis förvaltade bra, något som nästa generation kommer förbättra ännu mer medan jag och min årskull flyger ut ur boet. Life is good.
