Will Smith byter stil i sin nya film. Han visar sig vara ganska bra på att spela stram general, som kräver enorm självdisciplin av sig själv och sin tonårige son. Sonen satsar hårt på sin officersutbildning. Men Jaden Smith, som spelar sonen, har bara ett fåtal uttryck, och tråkar snabbt ut en vuxen åskådare. Yngre tonåringar, filmens tänkta publik, håller nog inte med. De rycks säkert med av den brådmogne grabbens kamp för att både överleva och bevisa för sin stränga, tvivlande pappa att han är redo att flyttas upp till nästa klass i skolan.
Far och son har kraschat med sitt rymdskepp på jorden, som efter lång tids miljöförstöring övergivits av människorna, men nu har blivit en grönskande vildmark igen. Fadern sitter med brutna ben i skeppsvraket. Sonen, som vandrar iväg för att leta upp en nödsignalssändare, hamnar i trista slagsmål med vilddjur, när han inte plågas av förfärliga minnen. Ett oinspirerat sätt att visa hur en ung människa mognar som människa och soldat genom hårda prövningar. Likheterna med drakdödarsagor och moraliserande berättelser om att utvecklas genom att lösa sina egna problem, är förmodligen fullt avsiktliga. Luke Skywalker, Harry Potter, hobbiten Frodo och hjältinnor i tecknade Disneyfilmer är med om samma sak.
Will Smith gör sig alltså rätt bra som kärv befälstyp i Russell Crowe-stil. Men Jaden Smith är bara trulig, barnslig och omoget tuff på tonåringars vis. Det ska vara så, historien är sån, men det blir väldigt tunt med variation i repliker, minspel, situationer och sinnesstämningar.
M. Night Shyamalan har fått mycket skäll i USA för filmen, men riktigt så usel är den inte. Allt berättas så kortfattat, osentimentalt och hårdkokt som möjligt, precis som i Sjätte sinnet och andra mysteriefyllda skräckthrillers som är Shyamalans riktigt starka sida.