Slottsgatan byter skepnad flera gånger om
Slottsgatan är inte bara en ovanligt lång gata - allt uppifrån Matteuskyrkan, genom Saltängen och ända bort till strömkröken. Den har också sina alldeles egna särdrag. Där den om och om igen ändrar gestalt, skiftar sin personlighet. Rentav så hinner den ta slut flera gånger om. Fast bara för att ständigt uppstå på nytt.
Slottsgatans ena hälft är en innerstadens gata som här, mitt i staden, med parker och hyreshus. Och, likt ett signum, hela tiden Matteuskyrkan därborta på krönet.
Foto:
I korsningen med Kungsgatan finns den forna Brücksfabriken kvar, med dess av ålder mörknat gula tegel. Och sen då teatern, parkerna, f d Folkets Hus, f d Standard Hotel, f d Druvan; allt det där som vi så väl känner till.
En egenhet hos Slottsgatan är här att den tar sig så fullständigt olika ut, beroende på åt vilket håll man tittar.
Ner mot Drottninggatan: Skäligen intetsägande, med sentida ljust gula tegelhus, ohjälpligt utslätad av rivningar och nybyggen.
Men åt andra hållet: Stil och karaktär, tack vare kyrkan däruppe på krönet - oföränderligt där, som ett utropstecken mot skyn.
En omvandling
Efter Drottninggatan genomgår Slottsgatan snart en första metamorfos, framme i korsningen med Godsgatan. Där har vi till att börja med ett lågt rappat 1800-talshus, "Hyrkuskens hus", som onekligen har sin historia.
Den ska vi också återkomma till, i en följande artikel. Men nu: Vidare längs Slottsgatan där vi då, med en hisnande kontrastverkan, hamnar mellan de statliga verkens plåtklädda jättelådor. Tillkomna kring mitten av 70-talet, för Sjöfartsverket och Kriminalvårdsstyrelsen när de utlokaliserades till Norrköping.
Tre kompakta överbyggnader klipper här brutalt av gatuperspektivet. Slottsgatan förvandlas till en trång gågata, hopklämd från både sidan och ovan.
Efter episoden som gågata mynnar Slottsgatan ut i en parkeringsplats, man kan knappast tro annat än att detta också är slutet. Men icke så; på andra sidan Packhusgatan tar gamla Slottsgatan vid igen som om ingenting alls hade hänt, efter Kontorsbutiken och det första järnvägsspåret.
Bara skylten kvar
I denna sin nya tillvaro är Slottsgatan så oglamorös som tänkas kan. Flera gånger om upphör den helt - men uppstår hela tiden på nytt lite längre fram. I ofullständiga och provisoriska, delvis helt överväxta, omgivningar.
Försvinnandena har, för den delen, sin simpla förklaring. Norrköpings kommun har ju sålt ut delar av den här gatumarken till industritomter.
Det är ju också först på senare år, som Slottsgatan splittrats upp så här. Genom seklerna har den annars varit en visserligen lång, men likväl hela tiden naturligt sammanhängande gata.
Här korsar man nu gamla stråk, som är egendomliga rester från det förflutna med i stort sett enbart skylten kvar - Slottsgränden, Jungfrugatan, Munkgatan. .. Svårt att tänka sig, att här var kompakta bostadskvarter hela vägen inifrån stan och fram till Munkgatan, tills för femtio år sedan och mindre ändå. Ingenting vittnar längre om denna svunna värld.
I stället är här nu baracker, cisterner, någon bilverkstad, någon hög med lastpallar, någon ödetomt, vildvuxna marker. Inte mycket bevänt med gamla Slottsgatan, och vid Varvsgatan tar den också slut igen. Där stänger en byggfirma till, med staket och grind.
Men tar man bara omvägen runt så ser man, hur vår gamla gata vaknar vid förnyat liv i korsningen med Kronomagasinsgatan. Här har vi en oregelbunden öppen plats, där järnvägsspår leder ner mot olika delar av hamnen. Gamla röda trälängor slår följe med rälsen, man har utblickar mot kolupplag och brädhögar.
Här är vi mitt i
Här befinner vi oss mitt i småföretagens Saltängen med dess gamla och något nyare byggnader i rött, blått, grönt. Med små verkstäder och lite allt möjligt på den återuppståndna Slottsgatan. På en gammal tegelbyggnad läser vi i flagnad skrift "Truckreparationer". Men nog måste väl den byggnaden vara äldre än så, från en tid innan det fanns några truckar.
Här är gamla marker. Vänsterut, bortom Norra Promenaden, ligger Johannisborgs slottsruin som ju gatan också fått sitt namn ifrån. Efter korsningen med den obetydliga gatstumpen Åbodgatan förtäljer glada skyltar på Malmquist & Edlings röda fasad om ett brett sortiment av smörjoljor. Här är det, inte alls ovanligt, en mindre folksamling.
- Fast det är nog ingen här som känner igen mig, när jag inte har olja på mig, skrockar Rolf Reimander där han står i så att säga civila kläder.
Till vardags jobbar han i närbelägna Slottshagen. Liksom Nisse Lindegren har han egentligen lite semester för tillfället, men råkar tydligen befinna sig här ändå.
Lindegren, med verkstad vid Kronomagasinsgatan, säger sig ha vissa bekymmer med Posten. Som inte vill godta, att Kronomagasinsgatan längre existerar. Trots att den ju är hur gammal som helst, och dessutom har sina gatuskyltar kvar än i denna dag.
- Så jag har lite problem med vad jag egentligen har för adress, säger Lindegren.
Slut för gott?
Men Slottsgatan den finns, i varje fall just här... och leder oss nu vidare längs Green Cargos baracker, mellan Lotsgatan och Kaptensgatan. Där än en gång hela härligheten tycks ta slut för gott, i grinden som stänger till om Brinks nyligen hitflyttade förnicklingsfabrik.
Här har vi Syltenberget skymtande högerut på andra sidan Strömmen. Och än en gång, en allra sista, återuppstår Slottsgatan. Nu som en närmast försumbar tarm in från Jungmansgatan, mittför Blixholmen.
I denna utkantskorsning återfinns en byggnad försedd med rederiet Rudolf Jönssons emblem samt företagets nuvarande namn, Jönsson Novabolagen AB. Och eftersom byggnaden är blå och vit är det ju helt följdriktigt att den också, enligt skylt på fasaden, inrymmer Finlands Honorära Konsulat.
Här är vi så långt bort på Slottsgatan att folk där uppenbarligen inte ens vet om, att det faktiskt fortfarande är den.
- Nej, det här är inte Slottsgatan, hävdar den unge mannen i Jönssons reception, när vi försöker gratulera honom till prestationen att hålla till allra längst bort på denna gata.
- För vi har adress Jungmansgatan, tillfogar han.
Och visst, instämmer vi då. Men detta råkar ju, icke desto mindre, vara korsningen mellan Jungmansgatan och vad som är den allra sista stumpen av Slottsgatan.
- Nej, det här är inte Slottsgatan utan Saltängsgatan! invänder en lastbilschaufför som glatt ger sig in i dispyten alltmedan han får sina papper kvitterade.
Långt i fjärran
Så vi ger upp det lilla försöket. Men skylten, som ju obestridligen sitter där på huset, upplyser likväl entydigt om att detta är Slottsgatan och ingenting annat. (Medan Saltängsgatan, om vi nu ska trassla in oss lite, det är parallellgatan.)
Just här mynnar också Slottsgatan ut - på ett synnerligen modest sätt, i stora högar med timmerstockar. Där bortom glittrar Motala Ström efter dess krök, och på andra sidan vattnet ligger Blixholmen.
Vår vandring har nått sitt slut. Men när man vänder sig om ser man alltjämt i fjärran det där utropstecknet, som ger åt denna gata dess själva karaktär.
Matteuskyrkans torn, höjande sig över bebyggelse och grönska.
På den gamla Slottsgatan.
Så jobbar vi med nyheter