Sjung om...
Inte sitter jag och funderar på vad en avslutning av något egentligen innebär för att jag alltid kommer gå i skolan och ha tid över till att fundera över sådant sen. Världen jag känner till har så länge jag kan minnas bestått av skola, träffa vänner, tjafs och fika på Världens Bar. Självklart gör man även annat men det är just sådana här vardagssaker jag vant mig vid till den grad att jag aldrig trodde det skulle ta slut.
Nu har det ofattbara hänt mig: studenten närmar sig med stormsteg och allt det jag är van vid kommer försvinna lika snabbt som det tar mig att springa ut ur skolan med studentmössan i ena handen och betygen i den andra. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till härnäst, det enda jag är säker på är att jag ska till Hultsfred om någon vecka.
Många pratar om att det ordnar sig i slutändan och att det är normalt att oroa sig efter student om man bestämt att inte plugga vidare direkt. Jag oroar mig dock inte jag är bara helt tagen i stum förundran över hur jag ens kunde hamna här. När tog skolan och skolavslutningarna egentligen slut och varför tänkte jag aldrig på dem? Jag minns när jag var 12 år gammal och räknade ut att jag har sex hela år kvar i skolan innan jag tar studenten. Det kändes som en evighet då och trötta suckar vid bara tanken på det fanns det ingen ände på.
Nu är jag här och ska snart avsluta det jag känt till så länge, det känns, ja det känns lite som allting faktiskt. Man ångrar sig alltid i efterhand när man kommer på att man inte uppskattat den tid som nu flytt och som man aldrig får igen.
Så när ni sitter där i kyrkan/idrottshallen och suckar, vrider på er och önskar att alla lärare bara ska försvinna så man kan ge sig ut och ta en glass, ägna en tanke åt året som gått, försök lägga det goda på minnet och låt det dåliga blekna bort. Avslutningar är bara bra när man kan uppskatta den tid eller period man avslutar ifrån.
Så jobbar vi med nyheter