- Sjuk eller inte sjuk, det diskuteras ju mycket idag också när det gäller konstnärer. Ibland är de sjuka, ibland är de det inte. Här finns ett gränsland mellan sjukt och friskt, säger Göran Franklin till Folkbladet.
På bildbandet passerar de revy - konstnärer som verkligen var sjuka, sådana som egentligen inte var det, sådana som de lärde än må tvista om...
Det hela inleds med Vincent van Gogh; målningar där den provencalska solen får färgerna att formligen glöda... Och så ett självporträtt, där han verkligen ser ut som en desperado, en galning.
Men hallå, det är ju han själv som målat det där, och helt klart med full kontroll över tanke och uttrycksmedel. Så hur var det "egentligen" ställt?
Hill och JosephsonNej, det där är inte alltid så enkelt. Men fram på duken träder nu Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson, som båda bevisligen gick långt över gränsen. Med Hills sena teckningar helt utan likhet med de skimrande franska landskapen från hans friska tid.
- Men talangen hade han kvar.
Ett kapitel för sig måste Göteborgsmålaren Inge Schiöler vara. En färgens mästare, som spärrades in bortemot 30 år på S:t Jörgens sjukhus på Hisingen. Målade då tidvis inget alls - men, när andan föll på, kritteckningar samt även akvareller på toapapper.
- Omkring 1960 börjar man ge honom den då nya medicinen Hibernal. Då blir han utskriven och börjar åter måla i klara färger...
Målande patienterMen här fanns också målningar av patienter, som med enstaka undantag inte alls varit utövande konstnärer - utan som målat utifrån sin sjukdoms perspektiv. Maniskt överlastat, ödsligt ångestmättat...
Göran Franklin omtalar, att det här bildbandet till sitt äldsta innehåll går tillbaka till 1970-talet och har byggts på vartefter. Och detta var då ännu ett av inslagen i Psykiatriska veckan, som avslutas idag fredag.
