Själasörjare bland de förtvivlade

Häktet skiljer sig från fängelset. Här väntar de intagna på sin rättegång och har inte ett tidsbundet straff att förhålla sig till. Vissa får sitta häktade upp till ett år. Maria Fagerlin säger att bli frihetsberövad är en av värsta saker som kan hända en människa. - De flesta känner vanmakt. Du har ingen kontakt med någon, du får inget veta. Det är som om man rycks loss från livet, för livet fortsätter utanför medan du sitter isolerad. Det är en katastrof och situationen blir ofattbar. - Jag kan samtala och vara en medmänniska. Det jag kan göra är att förstå, att sätta ord på verkligheten och på så sätt göra den begriplig. Bryter mönstret
Den del av häktet som ligger vid Norrtull har bara intagna med restriktioner. Det betyder att de inte får träffa andra intagna. De som har fullständiga restriktioner har inte heller tillgång till TV eller tidningar. Eftersom de aldrig träffar någon annan än personalen skapas en illusion att de är helt ensamma, trots att det finns 50 likadana tjocka ståldörrar som till den egna cellen. - Den enda kontakten blir med häktespersonalen, kioskvagnen eller mig. Jag blir en karaktär utanför rättsväsendet. Hon brukar börja dagen med att titta om det finns nyinkomna. - Jag börjar med att förvissa mig om att jag är välkommen in. Sen försöker jag kolla hur personen klarar av situationen. Inte terapeut
Hon säger flera gånger att hon inte är en terapeut. - Men vi har ett terapeutiskt förhållningssätt. Det jag kan bidra med är lugn och ro och stillhet. I ensamheten finns det tid att grubbla, då kommer man snabbt in på religion. När ens existens skakas i sina grundvalar, vad finns då? - Jag kan påminna om att vi är människor, vi är mer än här och nu. Människor drömmer och längtar. Det kan vara svårt att komma ihåg när man sitter här. Förankring i vardagen
Maria Fagerlin delar sin heltidstjänst mellan att vara på häktet och att vara komminister i Matteus församling. - Det som präglar vårt jobb mest här, är att vi träffar dem en och en. - Det är väldigt viktigt för mig att ha tjänsten ute i församlingen också. Där får man vigslar, dop och allt det andra. Det ger mig en förankring i det vanliga livet och det behöver jag för att få balans i det jag håller på med här inne. Jag tror de här inne också drar nytta av det. Vissa träffar hon flera gånger i veckan, trekvart är lagom mötestid. - När man kommer upp mot en timme blir det tungt, det är inget bra samtal längre då. Religös länk
På häktet kommer hon i kontakt med flera religioner. Fängelseprästerna fungerar inte bara som kristna, utan också som en religiös länk. Det ingår i rollen att ibland ordna så att de får dit en imam eller katolsk präst. Det händer att vissa inte godkänner henne som länk för att hon är kvinna. Men det är hör till ovanligheterna. På frågan om hon är rädd för att hon som kvinna, skakar hon på huvudet. Hon säger att det är den vanligast frågan hon får utifrån. - Jag är aldrig rädd här, jag tror ingen vill mig något ont. Hon säger att Kriminalvården uppskattar arbetet prästerna gör och att de är måna om dem. Om hon kommer med idéer är personalen tillmötesgående. Kulturkrock
- Ibland är det lite av en kulturkrock med de andra som arbetar här. Jag har inte samma säkerhetstänk. Jag tror och tänker att allt är möjligt. Men har nu lärt mig att det tar lite längre tid. Det är Nämnden för Andlig Vård, Nav, som ser till att häkten och fängelser i Sverige har präster och pastorer. Grunden finns i bibeln där det står om att besöka de som sitter fängslade. I Matteus kapitel 25 står hur Jesus fick besök i fängelset och att det de därigenom "gjort mot honom, har de också gjort mot hans minsta." Människan består enligt Maria Fagerlin av kropp, själ och ande. - Kroppen får sitt här med promenaderna och med träningslokalen. Vi står för det andra.

Information till våra läsare

Själasörjare bland de förtvivlade