En sevärd dokumentär för den som vill se sångares och musikers hårda arbete med att bygga upp en operaföreställning. Det är La Traviata av Verdi som ska spelas, på ett sydfranskt torg, med koloratursopranen Nathalie Dessay som lungsjuk lyxprostituerad. Repetitioner av operans alla viktiga avsnitt och sånger finns med, så filmen blir både en smått originell föreställning av Traviata och en närgången och okonstlad arbetsplatsskildring.
Mest utrymme får föreställningens regissör Sivadier, som utförligt och detaljnoga instruerar Dessay i vad hon ska göra, säga, känna och tänka när hon sjunger, spelar och rör sig i sin roll i några utvalda scener. Han är gladlynt auktoritativ och vill att sångarna ska ha en nyansrik uppfattning om nära nog minsta enskilda moment. Han säger mycket men ingenting flummigt.
Samma omsorg om detaljerna visar dirigenten Langrée när han repeterar musiken. Och i slutet får vi se den svåra konsten att falla ner död, med både dramatisk nerv och precision i artisteriet, vilket är vad de två arbetsledarna vill nå i allt de jobbar med.
Béziat har sållat fram fängslande stämningar och ögonblick från en arbetsmiljö som sällan visas upp så här utförligt för utomstående. Det mesta får tala för sig självt. Informativ berättartext saknas.