Sara vill, kan och törs
Jag vet att det kommer att bli ensamt och slitigt men att spela är det roligaste som finns! Sara Övinge vet vad hon vill, det finns ingen tvekan. Den lämnade hon bakom sig för några år sedan då hon la ner fiolen en tid och tänkte efter. Kände efter. Och kom fram till ett ja och så blev allt ännu roligare, spelglädjen bara ökade. Just nu går det som på räls för 16-åringen - hon har kommit in på Kungliga Musikhögskolan.
Det roligaste i livet är att spelas, säger Sara Övinge. Foto: Niclas Sandberg (011-200 464) niclas. sandberg@folkbladet.se
Foto:
- Det är Ingrid och Per Welin som jag fick mitt första större stipendium av (förra året) och med det fick vi god kontakt och det har lett till att jag har fått en fiol byggd åt mig från en instrumentbyggare i Norberg. Och det är en enorm klangskillnad, det betyder hur mycket som helst.
Sådant kan nuförtiden ske genom att man ordnar en sorts hyreskontrakt, fiolen får man ha så länge man vill och behöver och man skriver på för ett år i taget. En ny fiol kostar cirka 100.000.
- Han tog mått så noga och undersökte den fiol jag hade och jag visste ju inte så väldigt mycket om vad jag ville ha, jag är inte så kunnig än, så han fick fria händer. Och det blev fantastiskt. Så är det bra att ha två fioler om något skulle hända.
Det är Sara Övinge som pappa John satte i suzukiskola som fyraåring. Han övade snart själv med henne varje dag och vid sex års ålder började hon uppträda. Underbarnsstämpeln satt gjuten.
<B>+ Vad gillade hon den beskrivningen?</B>
- Det var nog mest positivt, man fick känna sig lite speciell och kanske uppmuntrade det lite.
Det blev framträdanden med Symfoniorkestern i De Geer och hon var med i Juniorchansen i TV3.
- Fiolen är som en självklar del av mig, den har jag ju haft så länge jag kan minnas tillbaka, säger hon.
Kul på gymnasiet
Nu i vår slutade Sara Musikgymnasiet på De Geer - efter bara ett år. Först ville hon söka till Musikhögskolan direkt efter högstadiet som en av hennes kompisar, men det blev ännu ett år av förberedelse och det är hon tacksam för idag.
- Det var väldigt kul på gymnasiet, jag har lärt mig mycket under det här året och så vet jag att det varit utvecklande för mig personligen. Men nu kände jag att det här med kompisar och skolan började ta över och det blev fiolen som fick lida och så vill jag inte att det ska vara. Så jag måste ta ett beslut.
Ett stort beslut
Det tog lite tid innan Sara i samråd med pappa, storasyster och lillebror kunde bestämma sig för att hoppa av och börja på Ackis. Att flytta till Stockholm, bo inackorderad hos släktingar och så möta en skolmiljö som kanske inte alltid är så mild är ett stort beslut att fatta.
- Eftersom jag vet att det här är precis det jag vill göra så känns det rätt. Fast jag har hört talas om konkurrensen där uppe på skolan och att en del kan vara lite småelaka och säkert kan det finnas avundsjuka. Men jag hoppas att det inte ska vara så hemskt. Så måste jag lära mig att komma ihåg allting själv och inte vara slarvig och så. Men jag har i alla fall lovat pappa att komma hem varje helg!
Hon måste bli tuffare, säger hon. Man måste kunna ta för sig i en samling där alla är duktiga och vill bli bäst.
Mycket mera spel
- Jag kommer att få spela mycket mer än dom två timmar om dagen jag hinner med nu. Man får lägga upp ett eget schema och så kanske jag kommer att spela mer av annan musik än jag gör idag, jazzfiol och sång har jag fått syssla med på Musikgymnasiet och det kanske det blir mer av. Det blir mer ensembelspel, mer musikteori, mer spelningar och det är ju det som är absolut roligast.
Tre år först, sedan extraår och förhoppningsvis utlandsstudier.
- Jag vill bli solist, säger Sara. Jag vet precis vad jag vill göra resten av mitt liv. Jag vill kunna leva och försörja mig på musiken. På det som jag älskar att göra.
<B>+ Vilka är då Saras bästa sidor?</B>
- Tja, det är väl att jag har lätt för mig, jag har fått höra att jag kan uttrycka känslor och förstår musiken, att jag kan ta åt mig och förmedla den. Så kanske det är.
<B>+ Men svaga punkter då?</B>
- Det finns en del kompositörer, just nu älskar jag Schubert, men tycker fortfarande att det här med Bach... jag vet inte, jag har liksom inte hittat mig själv i honom än. Fast jag jobbar på, kanske är jag något på spåren.
Målmedveten, genomtänkt, klok och koncentrerad, så uppfattar vi den här unga kvinnan som nu tar sitt första stora steg vidare i världen.
Så säger hon sedan mycket nyktert.
- Det här är vad jag vill, men man måste ju se till att få ihop det med pengarna också annars spelar det ingen roll hur duktig man är.
Så jobbar vi med nyheter