Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Sara var nio när hennes styvpappa började tafsa på henne

Hon flyttade till sin styvpappa i Sverige som nioåring med sin mamma. Framtiden verkade hoppfull, men verkligheten visade annat. En månad efter flytten började de sexuella övergreppen och pågick ändå till hennes styvpappa flyttade ut. Idag, nio år senare, berättar hon ut om tiden. Då hon vill vara anonym, väljer vi att kalla henne "Sara".

Norrköping2009-10-02 03:00
Elin Hellqvist
Det är mycket folk som rör sig i caféet. Vi sitter lite avskilt och dricker ett vars ett glas vatten. Samtidigt som hon fingrar på glaset berättar Sara om hur övergreppen började. - Jag var nio år då det hände första gången, jag kommer ihåg det som det var igår. Han tittade på tv när jag kom in i rummet och jag satte mig bredvid honom, då började han tafsa på mig. Han tittade på mig under tiden, hans blick var euforisk och han såg nöjd ut. Jag vågade inte säga ifrån, men jag försökte förstås få honom att sluta genom att vända mig om och försöka vrida mig ur hans grepp. Men han kom åt ändå. Den fysiska och psykiska misshandeln pågick under många år. Sara var rädd, hon vågade inte säga ifrån och berättade inte för någon om vad som hände. Ett år efter att det hade börjat, skrev hon ett brev till sin mamma där hon berättade om övergreppen.- Jag visste inte hur eller vad jag skulle säga. Jag skrev istället ett brev och sa att jag inte orkade mer, att han rör mig på ett sätt som en vuxen man rör en kvinna.När de konfronterade honom förklarade han att det var missförstånd, att endast hon uppfattat det på ett sätt som var sexuellt. Sara skämdes, och hennes mamma trodde på det. - Jag beskyller henne inte för att hon trodde på honom, det var en så bisarr situation. Hon hade lämnat sitt liv och hon var ensam. Efter samtalet kom han fram till mig och sa förlåt, han lovade mig att det aldrig skulle hända igen. Men det gjorde det, många gånger. Ilskan förstörde
Sara började bli aggressiv, hon kunde bli rasande över minsta lilla. Det hon idag tycker har varit bland det jobbigaste är att hon blev så missförstådd, då hennes släkt och vänner inte hade en aning om vad som pågick. Sara bar på mycket ilska, och det gjorde att hon hade svårt för att klara av normala situationer. - Det värsta var att jag fick skulden för allting. Eftersom det var jag som hördes och var arg, blev naturligtvis min mamma arg på mig. Det resulterade i att man tog förgivet att det var mitt fel, eftersom jag var den aggressiva av oss. Jag fick skulden, och det var hemskt. Det har tagit henne en lång tid för att finna styrkan att berätta för andra om övergreppen. Som så många andra barn skämdes hon och klandrade sig själv. Hon har idag lärt sig att det inte var hennes fel.- Det fysiska slutade när jag var 13 år, men då började det psykiska allt mer. Han kallade mig till exempel "sexig". När jag var 16 år flyttade han ut för gott, och jag har ingen kontakt med honom idag.Berättade inte för någon
Som barn vet man inte alltid vart man ska vända sig när något är fel, vad vill du säga till dem som är i samma situation?- De ska inte vara tysta om det. Hellre att man berättar hur det är, än att göra som jag och vara tyst i nio år. Jag berättade för min mamma för två år sedan, exakt vad som hände. Jag skämdes så mycket, det lät så äckligt. Sara har aldrig anmält honom, något hon ångrar idag. - När jag såg honom en dag utanför min skola, rasade allt inom mig. Han tittade på mig och hälsade, då ångrade jag verkligen att jag inte anmälde honom. Men jag känner ändå att han har fått ett straff, han är en mycket olycklig person. För en kort tid sen skrev Sara ett brev till honom. Hon kände att hon behövde ett slut på det hela och ville försöka se det som ett avslutat kapitel i livet. - Jag skrev att jag kom ihåg det, och att jag vet vad han har gjort mot mig. Jag förklarade för honom att jag kan anmäla om jag vill, att jag har makten över hans liv. Idag funderar jag på att göra det bara för att jag ska kunna gå vidare och lägga det här bakom mig. Idag lever hon ett liv med sin mamma, hon påminns ofta om den hemska tiden och berättar om all ilska hon har inom sig. Hon är arg och bearbetar fortfarande händelserna i barndomen. - Psykologer har hjälpt mig mycket, nu vet jag att det inte är mitt fel. Men jag har svårt för att känna mig respekterad och älskad, och jag behöver bekräftelse. På ett sätt har det förstört mig eftersom jag inte kan sluta vara arg, det ligger djupt inne. Men ändå har det gjort mig starkare på något sätt.Ångrar du att något av allt detta har hänt, finns det något du hade gjort annorlunda?- Jag ångrar såklart att jag inte berättade för någon. Jag tror att människorna i min omgivning hade kunnat förstå varför jag var som jag var. Jag hade fått mer förståelse, och inte behövt känna mig så missförstådd. Även fast jag ångrar att vi flyttade hit och att min mamma träffade honom, så har det gjort mig till den jag är idag.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping