Sämre vård oroar strokedrabbade
NORRKÖPINGInom Strokeföreningen oroas man nu över vården på Vrinnevisjukhuset.- När jag i våras låg inne för min fjärde stroke var vården sämre än förut, säger Birgitta Hjort.Årligen drabbas närmare 35.000 svenskar av stroke.
Rolf Sundqvist, här med hustrun Iréne, är en av de många medlemmarna, som får hjälp och stöd från Strokeföreningen. FOTO: SUSANNE LUNDBÄCK
Foto: Fotograf saknas!
Stroke, det är vad som förut vanligen benämndes slaganfall. Orsakas av hjärnblödning eller blodpropp, leder till förlamning i delar av kroppen, talsvårigheter, minnesförlust.
I Strokeföreningen, som i huvudsak utgörs av strokedrabbade samt anhöriga, kan man få hjälp. Möten en gång i månaden, med information av olika slag. En del trevligheter också, det sociala är ju viktigt.
<b>Drabbar olika</b>
Ordföranden Anna-Maria Andersson kom med, sedan hennes make drabbats av stroke. Men hennes engagemang har fortsatt, även sedan maken avlidit.
- Stroke slår väldigt olika, säger hon. En del blir också djupt deprimerade, de blir som paralyserade psykiskt. Men det finns hjälp och stöd att få.
Stroken träffar som blixten från klar himmel. Ena stunden i full gång, den nästa kan man vara förlamad i halva kroppen. Plåtslagaren Ulf Löfgren var högt uppe på ett tak, när han plötsligt drabbades. Det var den 28 januari 1997.
- Jag fick domningar i vänstra sidan. Just då var jag på ett mycket smalt ställe, hur jag tog mig därifrån vet jag inte riktigt. Jag skrek på hjälp och en i grannhuset larmade. Jag minns att jag togs ner i ambulansen, men sen inget av de närmaste 10-14 dagarna.
Vänstra sidan var förlamad. Det blev tre månader på lasarettet - och sedan träning, träning och åter träning. Nu kan Ulf, även om han också använder rullstol, hjälpligt ta sig fram på benen. Armen har blivit bättre även den.
- Jag kan lyfta den, greppa lite grann. Fast i stort sett så tycker jag att den bara hänger i vägen.
Men bättre har han blivit, och bättre ändå kan han fortfarande bli. Men man måste vara envis, mycket envis.
- När folk försöker hjälpa mig blir jag nästan arg på dem. Håll er borta, säger jag åt dem, jag vill klara mig själv.
<b>Fyra gånger</b>
Birgitta Hjort har drabbats av fyra proppar sedan 1999. Flera gånger om har hon tränat upp sig - och så fallit tillbaka igen, i en ny propp.
- Varje gång som jag kunnat gå över från rullstol till rullator så har jag fått en propp igen.
- Man blir så trött också. När man förr i tiden kunde säga att i dag är jag trött, då visste man inte vad verklig trötthet är för något...
Hon har också fått vara med om att tappa talförmågan, något som dock inte märks nu. Det kan gå att träna upp sig - men det krävs vilja, ständigt vilja.
Samt kompetent hjälp. Birgitta fick gå till logoped - men bekymrar sig nu över, att det bara finns en sådan kvar på Vrinnevisjukhuset.
<b>Kan bli utlämnad</b>
Sedan måste man också, säger likaledes strokedrabbade Rolf Sundqvist, få ett träningsprogram som man kan tro på. Han skulle vilja komma en specialist för att få veta, om det går att göra något mer för hans vänsterhand. Som strokedrabbad kan man bli utlämnad åt sig själv.
Försämringen av vården i Norrköping är en huvudfråga för föreningen. Strokeenheten på Vrinnevisjukhuset är inte alls vad den har varit.
- De har inte fått stöd uppifrån, nu ser man hur pressad personalen där är, säger Birgitta. De är underbemannade.
När hon själv i våras låg inne för fjärde gången var det inte längre strokeenheten hon hamnade på, utan en vanlig avdelning. Det var klart sämre, och hon oroar sig för dem som nu drabbas av stroke. Vilken vård får de?
<b>Problem överallt</b>
Problemet tycks också vara nationellt. Enligt en DN-artikel i veckan får nu var tredje strokepatient inte den plats på strokeenhet, som han/hon ska ha.
Våra sagesmän talar om enheter, avdelningar, rehabiliteringar som försvunnit. De säger att de inte ens vet riktigt, hur det just nu är ställt på Vrinnevisjukhuset. Därför har de bjudit in läkare därifrån till sitt första höstmöte.
Genom föreningen kan man få tips och hjälp om rehabiliteringar, om specialiserade sjukgymnaster och annat. Enligt Birgitta kan det numera också vara lite si och så för strokedrabbade att få information från vårdsidan.
- Ja, det mesta om vad som finns får man ju höra från andra, instämmer Ulf.
Samtidigt ökar nu, får vi veta, antalet fall av stroke i Sverige. Inte minst då i yngre årgångar; sambandet med nutida stressande tycks blott alltför tydligt.
Så jobbar vi med nyheter