Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Samantha gör filmen

Foto:

Norrköping2008-06-20 03:00
Setareh Yousefi
Det finns de som tycker att kvinnor ska ha lärt sig något av "Sex And The City". Att äntligen så vet kvinnor vad det är att ta för sig. Med "Sex And The City" så lärde sig kvinnor att acceptera singellivet. Men förutom Kim Catralls Samantha så är alla karaktärer samma gamla vanliga kvinnor i romantiska komedier. Kvinnor vars värld cirkulerar kring män. Och det är den största invändning jag har mot både serien och filmen, den försöker framställa sig själv som nyskapande när den egentligen är precis som tusenåriga sagor. I slutändan är en livspartner det enda viktiga.Här är filmen något svagare än sin tv-förlaga. För i filmen handlar det uteslutet om relationer och ingenting annat. Dessa fyra kvinnor har inga intressen eller andra bekymmer. Ändå är den över två timmar lång. Mångsidigheten från tv-serien är borta, så även den lättsamt behagliga, roliga tonen. Men den som tyckt om serien kommer ändå inte känna sig sviken av filmen.Något annat som känns tråkigt är den överklasstouch som finns precis över hela filmen. Det är säkert realistisk att kvinnor med bra karriärer och rika män har så pass mycket pengar, men det är lite tråkigare att titta på. Huvudkaraktären Carrie Bradshaw är långt mer Vogue än den boheme-chica tjejen hon var i serien. Produktplaceringarna är vansinnigt många och omnämnda till och med i dialoger. Bland annat får vi veta att ett visst märke av handväska är den bästa present Carrie någonsin har gett. Michael Patrick King flörtar med den förmodade modegalna publiken konstant.Ljuspunkten i filmen, förutom att det ändå är en ganska okej film, är karaktären Samantha. För de flesta finns det inte någon som helst relateringsmöjlighet till denna virila, frigjorda 50-åring. Men det är hennes historia som gör filmen lite rolig, det är hon som tillför välbehövlig kryddning. Samanthas öde följer inte samma gamla vanliga formula som ska leda till parhimlen. Hon är den som ifrågasätter varför hennes liv måste kretsa kring mannen. Hon är den enda som överraskar, även om man får precis allt man förväntar sig av henne. Jag skulle inte kalla en sådan egoist som hon för en förebild, men karaktären räddar filmen från en alldaglig rom-com till en snäppet bättre film än genrens absoluta genomsnitt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping