Saigon den 30 april 1975
På TV visades bilderna, där de sista amerikanarna gav sig av från Saigon. En efter en lyfte helikoptrarna från USA-ambassadens tak.- Främst så minns jag, hur jäkla glad man kände sig då, säger Eva-Lena Samuelsson.När hon tänker på den 30 april år 1975, för idag exakt 30 år sedan.
30 april 1975 - nordvietnamesiska stridsvagnar stormar in på presidentpalatsets går. Några minuter senare vajar den nordvietnamesiska flaggan på palatset. Vietnamkriget är över. Foto: Pressens Bild
Foto:
- Någon dag senare, det var när jag läste i Linköping, träffade jag på en som varit med lite i utkanten av FNL-rörelsen, fortsätter Eva-Lena.
- Vi bara tittade på varandra, och så gick vi fram och kramade om varandra. Det behövdes inga ord.
Det var den oerhörda glädjen, efter alla åren av engagemang för Vietnams sak. Som började så här för Eva-Lenas del:
- Det var bara min bror och jag hemma, och vi såg på TV hur amerikanarna bombat en vietnamesisk by och militären sedan gått in där. Reportern sa att civilbefolkningen flydde men att en del inte hann undan.
- Sedan zoomade kameran in ett barn som låg och dog. Då bestämde jag mig på en gång, och jag visste då att det fanns en FNL-grupp i Norrköping.
Stämt träff
Det var 1968 eller så, och Eva-Lena var kring de femton. Vi har stämt träff med henne och med Håkan Lindholm, som även han gick med i FNL-rörelsen redan vid detta tidiga stadium.
De blir båda upplivade av att ses och prata gamla goda minnen. Håkan kommer direkt att tänka på, att Eva-Lena ju var "den första levande FNL-flagga, som jag någonsin sett".
Och Eva-Lena säger att visst, hon hade ju en batikklänning i FNL-flaggans färger. Liksom hon också hade den flaggan på väggen i sin lägenhet högst upp i rivningshuset, där hon bodde sedan hon börjat på fackskolan inne i Norrköping.
FNL-grupperna
FNL, det var förkortningen för den sydvietnamesiska befrielsefronten. FNL-grupperna växte fram över hela Sverige och flöt samman i De Förenade FNL-grupperna, DFFG.
Enkel paroll
USA ut ur Vietnam, det var den enkla huvudparollen. Och som Håkan säger så var det här engagemanget något av ett heltidsjobb för dem (och främst ju studerande ungdomar), som befolkade Norrköpings FNL-grupp.
- Det var till att skriva och dela ut flygblad, samla in pengar, sälja Vietnambulletinen, organisera möten och demonstrationer, affischera om nätterna...
Minst av allt var det något glamoröst över detta. Ett envist basarbete, det var vad det var. Basgrupper var också just vad de enskilda beståndsdelarna av Norrköpings FNL-grupp kallades för.
Ingen tvekan
Men även detta myckna vardagliga slitgöra var ju också, naturligtvis, så roligt. Vilken gemenskap! Och vilken känsla att vara så engagerad för, och få arbeta så intensivt för, en så rättvis sak.
För om saken rådde ju ingen som helst tvekan. Och även om det var trögt i portgången, och FNL-grupperna på sina håll även sågs som extremistiska, så blev ju opinionen mot USA:s krig till slut överväldigande. Den stora majoriteten av svenska folket ansåg, att USA helt enkelt inget hade i Vietnam att göra.
- Så mycket man lärde sig! säger Håkan. Man var ju inte gammal, men ändå vågade man käfta med kommunpolitikerna. Man fick lära sig skriva, organisera. Man fick faktiskt ett jäkla självförtroende.
- Som, tillägger han, man nog har nytta av än idag.
- Det vi egentligen gjorde, säger Eva-Lena, och jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det så förut. Men vi var ju faktiskt med och stoppade ett krig. Det var det vi gjorde.
Stolthet
- Något som jag är så glad för, det är att mina barn faktiskt också är stolta över att jag var med där. Även min äldsta dotter, fast hon fick växa upp under ett mötesbord med en kulspetspenna och några block...
- De allra flesta som var med känner sig stolta, säger Håkan. Stolthet och glädje, det är vad jag själv känner.
Så kommer han att tänka på, hur Vietnambulletinen då i början kom i lösblad som man fick blada och nita för hand... och så doften när man packade upp de där buntarna... och doften från blåstencilapparaten, som sedan ersattes av Gestetner-doften... och...
Och Håkan blir alldeles nostalgisk och skulle säkert kunna hålla på än idag, om vi inte hade återvänt till den där sagolika dagen för 30 år sedan. Som i stället får honom att minnas, hur de vietnamesiska stridsvagnarna körde in i Saigon och amerikanarna bara dunstade iväg i sina helikoptrar.
- Vetskapen om att det går att besegra också en supermakt, det är något som man sedan bär med sig, säger han.
Eva-Lena säger att minnena från åren i gemensamt arbete för Vietnams sak, de har ju ofrånkomligen satt sina djupa spår.
- Det är så starka minnen. När man träffas så här känner man också fortfarande det där allvaret, som band oss samman. Och som fortfarande gör det.
Så jobbar vi med nyheter