Sahar sätter färg på Norrköping

Ateljé hade hon i Beirut, och ateljé ville hon ha även här. Inte bara som arbetsplats, utan också som ett ställe att ta emot intresserade.

Där på Bryggaregatan fylls nu en av väggarna med tavlor, som är uppbyggda av rutor. Två av dessa illustrerar tidens gång, i Norrköping och i Damaskus. En tredje är ett självporträtt, en fjärde - "Bibliotek" - såldes i samband med en utställning på Dynamo.

- En kvinna blev intresserad. Hon gick runt och tittade, och när hon sedan kom tillbaka sa hon "Nu ser jag ju, att det är ett bibliotek!". Man ser mer på avstånd, på nära håll kan det bli mer abstrakt, säger Sahar.

Inspiration till de här skapelserna har hon fått av bildsviterna från Syrien, som nu hopas på Youtube och Facebook. Mycket är fångat av enkla kameror, som ger dålig bildkvalité med låg upplösning. Då blir pixlarna - de otaliga små beståndsdelar, som den digitala bilden är uppbyggd av - så tydliga att de kommer att prägla helhetsbilden.

- En pixel kan vara olika material, olika färger. Jag tänker också på människor som pixlar, som små bitar i det stora.

Affischen till Kulturnatten år 2009 var Sahars verk. Och jättekonstverket i Hageby Centrum, där allmänheten blev målare och 198 bitar fogades samman till en återgivning av Carl Larssons Frukost i det gröna, det var hennes idé.

Hon har också haft ett antal workshops för dagisbarn och skolelever. På Svanen i Hageby handlade det om 2-4-åringar.

- Där fanns barn från Somalia, Finland, romani, arabiska barn. Vi ville skriva ordet "kärlek" på de olika språken. Barnen fick välja ut bokstäverna, som skars ut ur tjockt papper. Jag köpte ett fint tyg där man kunde klistra bokstäverna, och så fick barnen spraya dem. För dem blev det som att spraya på väggen, och de älskade det, säger Sahar.

En annan workshop var i Marielund, där Sahar som en del i ett större projekt hjälpte ungdomar att ta fram mosaiker till bostadshusens entréer.

Svenska talar hon redan med ett imponerande ordförråd. Hon har många idéer och nära till skratt. I ateljén arbetar hon för närvarande mest med tyg.

- Jag älskar material, jag känner hela tiden hur man kan använda material för att skapa nytt. Det spelar ingen roll om jag använder pensel, penna, tyg, trä... allt kan man skapa något av.

I ateljén finns ett antal tavlor baserade på tyg, och med intensiva färgstråk. Sahar använder även vanlig bomull, som hon drar trådarna ur.

- En del tror inte, att det är bomull som jag använder. Men när man målat bomullen ser den ut som tyg.

I vardagen ingår nu oron för hennes anhöriga. Den 81-åriga modern bor nu i en by utanför Damaskus hos en av Sahars fem systrar, som alla är kvar i Syrien. Så också en av bröderna, medan den andre brodern flyttat till Qatar.

När Sahar år 1992 gifte sig med Saad Hajo, karikatyrtecknare känd även i Folkbladets spalter, bodde de fortfarande i Damaskus. Därefter var de verksamma i Beirut i 13 år. Sedan blev det Norrköping för de båda, och hit anlände Sahar i juli 2007.

- Vi bodde i Hageby. Jag såg att det var tio minuter till skogen, tio minuter in till stan och att det fanns mycket kultur här. Jag såg affischer på stan, jag kunde läsa att det var om Kulturnatten. Jag började älska Norrköping! säger hon.

Här började hon sitt nya liv - som invandrare, konstnär och därtill kvinna. Det borde ju inte vara det lättaste, hon fick snart också inse att här knappast fanns någon marknad för hennes karikatyrteckningar.

Ändå tycker Sahar, att det mesta har gått så lätt för henne.

- I Syrien och Libanon var det jättesvårt för mig. Här fick man lära sig språket gratis, och på Sfi lärde jag mig också simma och cykla. Jag har alltid velat lära mig cykla, och när jag nu cyklar runt i Norrköping kan jag fortfarande tänka: Drömmer jag...?

- När jag nu lär mig språket blir jag glad för, att det finns sådana massor av böcker på svenska, många som inte finns på arabiska. Tack vare det öppnas nya dörrar för mig, säger Sahar Burhan.