Enligt uppgifter till Ekot är Navestad numera det enda utsatta området i Norrköping, efter att Klockaretorpet plockats bort från polisens lista över utsatta områden.
Nyamko Sabuni besökte Navestad på torsdagsförmiddagen. Där fick hon träffa personal och elever på Silverdansens skola.
– Hur hanterar ni frågan om barn som försvinner efter sommarlovet? frågade Nyamko Sabuni.
– I år hade vi 19 barn som inte kom första dagen. Då började vi knacka dörr och ringa, svarade Pernilla Dahlgren, rektor på skolan.
En del av barnen hade bara tagit fel på vilken dag terminen började, men det fanns också barn som befann sig i andra länder.
– Sedan finns det barn som inte kommer alls. Då får vi försöka leta så långt vi kan. Det kan vara att man är hemskickad själv till sitt hemland.
Enligt Pernilla Dahlgren händer det att barn i 6–7-årsåldern skickas tillbaka ensamma till sina hemländer.
– Vi hade tre syskon som var borta i ett par år. Då var skälet att man ville att de skulle få den kulturen och det språket.
Droger, hedersproblematik och våld i hemmen var andra problem som Pernilla Dahlgren lyfte fram.
– Vad händer med alla barn som växer upp med våld? Är det konstigt att de går ut och slåss? Vi behöver ta tag i det också.
När hon började som rektor på Silverdansens skola för drygt fem år sedan fick hon i uppdrag att höja resultaten.
– Då måste man börja med närvaron. Det är svårt att lära ett barn som inte är här.
Silverdansens skola har elevcoacher som ringer, sms:ar eller knackar dörr när en elev inte dyker upp på morgonen. Genom att ha elevcoacher på skolan kan lärarna koncentrera sig på undervisningen.
– Läraren ska inte hålla på och jaga barn, reda i konflikter, göra soc-anmälningar eller vara kurator. Det måste någon annan göra. Då har vi bestämt att läraren undervisar, för barnen har rätt till sin undervisningstid.
Tidiga insatser, höga förväntningar och studiero i klassrummen är andra framgångsfaktorer. Enligt Pernilla Dahlgren är det numera lätt att rekrytera lärare till skolan.
– Förr har man inte velat jobba i Navestad, men nu har jag många sökande.
Nyamko Sabuni åkte till Navestad eftersom hon ville besöka en framgångsrik skola. Hon var nöjd efter besöket.
– Jag bär med mig jättemycket energi och tillförsikt, med förhoppning om att fler skolor kan börja jobba på det här sättet.
Vad tänker du kring det som berättades om barn som försvinner, våld i hemmet och droger som hade hittats på skolgården?
– Det är en utmaning som vi har i hela samhället, så det är inte unikt på något sätt. Det unika är hur man möter det. Här följer man upp varje fall, man kontaktar föräldrar och man skriver inte ut någon från skolan förrän man vet var den är och hur den klarar sig, säger Nyamko Sabuni och fortsätter:
– Det går inte att säga att det aldrig ska förekomma våld i hemmet eller att inget barn någonsin kommer att försvinna, men för varje gång det händer måste det finnas ett samhälle som ställer upp och lokaliserar det enskilda barnet. Det är det som Pernilla och hennes team här i skolan gör. Ju fler som jobbar på det sättet, desto mer sällan kommer det förmodligen att hända. Det ska inte vara lätt för föräldrarna att göra sådana saker. Alla ska känna att det finns ett kringsamhälle som ser, som bryr sig och som kommer att ställa frågor. Det tror jag är viktigt.