Som en av 27 kulturpersonligheter valdes Saad Hajo ut till att i Abu Dhabi representera det svenska kulturlivet. Inför resan vände han i tanken åter till sina anhalter på livets väg. Det slog honom, att det ofta varit helt andra ting än de traditionellt ”viktiga”, som betytt mest för honom.
Om just detta berättade han sedan på den internationella mässan, i framför allt bild men även text.
– Bilderna är väldigt viktiga för mig. Det var också när folk tittade på dem, som de blev riktigt intresserade, säger Saad.
Betydelse har även tiden innan han själv kom till världen, vilket skedde i Damaskus år 1968. Saads föräldrar var invandrare där. De kom från Diyarbakir, den stora staden djupt inne i turkiska inlandet. Och till ursprunget är Saad kurd.
På en av bilderna kikar han, med naveln som titthål, från moderlivet ut mot omvärlden.
– Min mamma lever fortfarande, hon är 78 år nu. Hon skriver dikter och målar. Hon är inte utbildad, men hon är en bra målare.
Som barn var Saad ofta runt i Damaskus gamla – ja, urgamla – stad.
– Där lekte jag och min bror. Och som lite äldre var jag ofta hos min syster, som arbetade som sminkös. Jag såg kändisar komma trötta på morgonen, och hur de sminkades till stjärnor.
– Hela tiden ritade jag då ansikten. Jag gjorde dem lite ironiskt, lite vrångbild. Då sa de, att det var karikatyrer jag ritade. Det hade jag inte vetat. Men aha, tänkte jag, då är det ju karikatyrtecknare som jag ska bli...
– Konstuniversitetet låg strax utanför gamla staden. Dit gick vi in för att skissa och måla, och jag återupptäckte då staden som jag lekt i.
– Där inne finns dofter, som helt försvinner när du går ut i nya Damaskus. Där finns dofter av gammalt trä. Jag undrade över, hur det kunde finnas skogsdoft mitt inne i en stor stad. Men jag fick inget svar på det.
Inte den gången. Men det doftminnet har Saad sedan, utan att vara medveten om det, burit med sig genom livsresan. Det skulle ge sig tillkänna långt senare, i en annan tillvaro i en helt annan del av världen.
– Jag förstår nu, att det var den gamla staden som kom att betyda mest för mig. Jag älskade Damaskus, men det var omöjligt att leva som karikatyrtecknare där. Men i Beirut skulle jag nog kunna klara mig. Sahar och jag var också nygifta då.
Libanons huvudstad var som en annan värld, trots att det inte är mer än tio mil från Damaskus. Som mellan Linköping och Nyköping.
– Som liten hade jag sett havet några gånger, men i Beirut blev jag vän med havet. Där fanns en massa kaféer öppna dygnet runt. Man kunde sitta till fem på morgonen, se solen gå upp och fiskarna ge sig ut i sina båtar. I Beirut upptäckte jag havet.
– Jag bodde tolv år i Beirut, i Kairo var jag bara en månad. Jag var där för att samla bilder till en bokmässa i Frankfurt. I början promenerade jag mycket. Jag träffade folk, jag såg Nilen för första gången.
– Jag sökte kontakt med George Bahgori, den enda kvarlevande av första egyptiska generationen karikatyrtecknare. Vi hade lärt känna varandra på en festival. Nu ringde han och sa att han var i Paris, men att jag gärna fick besöka hans ateljé.
– Där var det fullt med teckningar, skulpturer, målningar. Han har en speciell stil, som han är väldigt känd för. I hans ateljé kände jag, att hela världen ju fanns där.
– Från början hade jag tänkt på pyramider, sfinxen, att sätta mig in i faraonernas tid. Men jag fastnade i Georges ateljé, säger Saad.
– Till Frankrike har jag ganska ofta blivit inbjuden till festivaler. I Paris finns ju museerna... Orsay, Louvren, Centre Pompidou. Dit gick jag förstås. Men det som påverkade mig mest, det var ansiktena i metron.
– Där var det inte det kulturella Paris. Utan det var folk som hade bråttom, som inte tittade på varandra, som kunde vara ledsna.... Jag satt där och tittade på folk. Det var utifrån metron, som jag skapade min bild av Paris.
– Då insåg jag, att ansikten hade påverkat mig redan tidigt. När jag lekte med min bror hade jag ritat ansikten, och jag hade sett ansiktena som min syster sminkade. Här i Sverige har jag också suttit mycket på kaféer och ritat. Jag kan känna, att jag måste ut bland folk.
I Sverige har Saad nu bott i nio år.
– Min bror, han som jag lekte med som barn, hade varit i Sverige i 14 år. Han bodde i Uppsala och sa, att han ville visa mig skogen.
– Dessförinnan hade Sverige fått mig att tänka på sådant som mänskliga rättigheter, jämlikhet och pressfrihet. Men den gången märkte jag, att naturen här påverkade mig mer än någonting annat.
– Lite senare var jag ute med vänner här i skogarna runt Näknen. Jag kom fram till en äng, den första jag någonsin sett. Och sedan fick jag syn på ett träd, som hade ett stort hål.
– När jag närmade mig det trädet för att kika in genom hålet, kände jag doften som strömmade ut från stammen. Och då kom den tillbaka till mig, den där skogsdoften som jag undrat över i gamla Damaskus.
– Där finns sju åldriga stadsportar, som alla är av trä. Där fanns också som ett talesätt, att det bästa träet var svenskt trä. Nu kände jag samma doft igen, och då var det i Sverige.
Sålunda gav upplevelsen vid Näknen associationer till tidiga år i Damaskus. En cirkel var sluten för Saad.
– Förut hade jag aldrig ritat landskap. Men under en tid gjorde jag nu bara bilder från naturen.
Så blev han då utvald att representera sitt nya hemland på den väldiga bokmässan i Abu Dhabi.
– Till det, som jag skulle föra fram där, samlade jag sakta ihop vad jag gjort under livsresan. Jag upptäckte då, att det som hade bäst fastnat i minnet inte var det som jag trodde, konstaterar Saad.
Vad är han då, där han som numera svensk medborgare bor i Norrköping med sin Sahar – syrier med kurdisk bakgrund, svensk-syrier... eller vad?
Svaret blir, att det inte handlar om den ena eller andra nationaliteten. För Saad innebär varje sådan grupptillhörighet en begränsning. Det väsentliga är, att han mer än någon annanstans är trygg i sin konst.
– Här i Sverige tror man på humaniteten, jag behöver inte förklara mig hela tiden. När folk ser mina bilder vet de vem jag är. Konsten är för mig ett globalt språk, där jag har kunnat vara mig själv. Och genom min konst kan andra ha kontakt med mig.
– Beirut visade mig, att det inte bara är rötterna som är viktiga. Utan också kulturen, och att vara öppen för den, säger Saad Hajo.