– Om jag kan tända hoppet hos någon människa och få någon att kliva ur rullstolen så har jag lyckats. Det säger Stefan Di-Omnia över paj och en kopp kaffe i pensionärshavet på Café Vetekornet.
Under nio höstdagar 2008 drabbades då 44-årige Stefan av tre hjärnblödningar. Han kämpade för sitt liv på tre akutsjukhus i Stockholm. Vägen tillbaka till ett värdigt liv tog honom fem år. Hans kamp mot "strokedjävulen" har blivit en bok, som han skrev mycket för att vårdpersonal och anhöriga ville det.
I dag kan han le åt minnet av den första stroken, som han fick när han spelade golf med sin pappa på banan i Botkyrka.
– Redan på tredje hålet kunde jag inte lägga upp bollen på peggen. Långspelet fungerade men inte puttningen. Trots att jag då hade nio i handicap märkte min pappa ingenting, berättar Stefan.
När han efter 18 spelade hål kom i mål kunde han knappt hålla balansen, hade tappat byxorna och ansiktet hängde. Då sa hans mamma, som också var med, att han var tvungen att ringa 112. Med ambulansen hamnade Stefan på Huddinge sjukhus och här började hans strokeresa.
Tre hjärnblödningar senare, varav den andra stroken var så omfattande att ingen trodde att han skulle överleva, fick Stefan sin dom av överläkaren på sjuhuset.
– Du kommer att få sitta i rullstol resten av livet och två assistenter måste sköta dig dygnet runt. När sju personer var tvungna att hjälpa mig till toaletten, kände jag att jag ville dö, erkänner Stefan.
Efter tiden på sjukhuset kom Stefan till Erstagården. Nu hade han bestämt sig för att underkasta sig all form av träning. Från 8 på morgonen till 17 på eftermiddagen tränade han, med avbrott för två timmars vila varje dag, under 72 dagars tid.
– Jag är en gammal idrottsman som både har boxats och hållit på med ishockey, strax under elitnivå. Jag såg vägen tillbaka till livet som en OS-satsning som skulle ta flera år. Mentalt förberedde jag mig som inför mina boxningsmatcher. Jag var lämnad ensam och var tvungen att gå en rond i taget, säger Stefan.
Han är övertygad om att det är idrottstänkandet, som gjorde att han klarade av att komma tillbaka. Men han har kämpat med sig själv hela tiden och tränat oavbrutet. Träningen är fortfarande livsviktig för underhållet av kroppen.
– Jag minns fortfarande när det tog nästan två timmar för mig att få in nyckeln i ytterdörren för att kunna öppna. 2009 tog det mig över fem timmar att gå fem kilometer. Men jag gav aldrig upp utan tog tillbaka livet.
Hjärnblödningarna har gett honom ett ärr, som skadat vänster sidas funktioner i hjärnan. Men genom träning har Stefan fått tillbaka funktionerna och han är nästan helt återställd.
– Jag upplever att många som drabbas av stroke blir för passiva. Men jag förordar rörelse som ger energi och liv. Många inom strokerörelsen menar att jag är för frisk och därför inte ska föreläsa för människor med stroke. Men jag satt också i rullstol tidigare, så jag vet vad jag pratar om, säger Stefan Di-Omnia.
Han är särskilt oroad över att stroke nu ökar bland yngre under 45 år. Han är övertygad om att det beror på livsstilen, snabbmaten och sockerkonsumtionen.
– Jag fick själv varningar från min läkare innan jag drabbades. Trots att jag vägde 149 kg, hade diabetes, missbrukade socker genom att dricka nio liter Coca-Cola varje dag, så tänkte jag aldrig att det skulle kunna hända mig.