Så lantligt - men ändå så nära inpå Norrköpings stad
Nej, längre än där vi var redan förra gången har vi faktiskt inte hunnit. Och här stannar vi också ett tag till.Låter rälsbussen ila fram genom nejden, under S:t Johannes höga överinseende.Förbi korsningen med Dagsbergsvägen, förbi Ljura gårds domäner.
Denna 50-talsbild skiljer sig från de övriga på sidan i så motto, att det inte är Harry Harryson som tagit den. Vi ser Ljura gård, med mangårdsbyggnaden längst in till vänster. Låt oss nu, för att få orienteringen i landskapet, återvända till bilden där landsvägen korsar spåret. Om vi där följer vägen högerut mot Dagsberg och sedan tänker oss in på en avtagsväg till höger, utanför den bildkanten då hamnar vi på just den väg fram emot Ljura gård, som vi har här på bilden. Fotografiet tillhör Stadsarkivets samlingar.
Foto:
Rälsbussen har nyss lämnat Östra Station. Den har passerat Oxelbergens bostäder och avverkat högersvängen, som tog vid i utfarten från stationen.
Linjen delade sig
Omedelbart efter korsningen med landsvägen mot Dagsberg delade sig linjerna, för att fortsätta på varsin sida om banvaktsstugan där intill. Spåret mot Kummelby, som vår rälsbuss tagit, löpte hitom stugan.
Kummelbyspåret företog sedan en vänstersväng förbi Ljura gård, som man då hade till vänster om färdriktningen. Varefter färden fortsatte mot det, som i våra dagar är bostadsområdet Hageby. Vänster ut hade man då även gårdar som Lida och Vallby.
Betande djur
Norrköpings stadsbebyggelse hade växt ut allt närmare järnvägen. Men där utanför tog landet vid; med åkrar, ängar, betande djur. Hageby, Navestad, Smedby var namn på bondgårdar och ingenting annat.
Emellertid var Ljura inte längre bara den gård, som vi ser på en av bilderna. Utan vid det här laget också namnet på bostadsområdet som, med sina hyreshus och radhus, tog form på andra sidan järnvägen. Första spadtaget hade tagits år 1950, hela området stod klart år 1955.
Den 15 december år 1954 flyttade Astrid och Sten Lindeberg med sina två barn in på helt nya Ljuragatan 183. Långt senare berättade de, i Folkbladet i juli år 1982, om sin första tid på Ljura.
Pinglade tidigt
Sten Lindeberg hade då sin anställning just vid den smalspåriga järnvägen. Han var stationskarl vid Östra Station, med nära och bra cykelavstånd dit.
- Man behövde ingen väckarklocka, när man skulle upp på morgonen, mindes han.
- Vid femtiden började det pingla från bommarna vid Dagsbergsvägen. Sedan höll det på fram till tolvtiden på kvällen, när godstågen från norra Östergötland kom in.
Och paret Lindeberg berättade - då år 1982 - för oss om, hur järnvägen på 50-talet drog förbi strax därutanför och Ljura gårds ägor tog vid på andra sidan spåret. Som Astrid Lindeberg sade så hade "Ljurabonn" då ännu sina sädesfält där.
Så jobbar vi med nyheter