När Folkbladet når Melina Andersson på telefon är hon i Silkeborg, omkring fyra mil väster om Århus, i Danmark.
– Vår tränare är dansk, förklarar hon platsen för träningen inför OS i Paris där hon tävlar den 7 augusti.
På plats är även pojkvännen Martin Nathell, som också han tävlar i OS i kanot. De bor sedan ett par år tillbaka i Jönköping.
– Vi träffades i Nyköping på en träning, han gick kanotgymnasiet där. Jag hade sett honom innan och var väl lite intresserad och sen bara hände det, skrattar Melina.
Nu gör de allt tillsammans: bor ihop, tränar ihop, tävlar ihop.
Är det bra eller dåligt för relationen att göra allt tillsammans?
– Jag tycker det är bra, man får mycket tid tillsammans. Det är inte heller någon press att man måste hitta på saker när man kommer hem – då har vi redan gjort massor tillsammans.
Dagarna i Danmark består i princip av mat och träning, berättar Melina.
– Vi går upp vid sju-tiden, tränar första passet klockan åtta, varannan dag gör vi ytterligare ett pass. Klockan tio åker vi hem och äter lunch och mellanmål och sen har vi träning igen klockan 16.
Formen inför OS känns bra, tycker hon.
– Jag har varit ganska trött – vi har tränat rätt hårt, men nu börjar det lätta lite. Den här veckan är bättre och träningen går som den ska.
Hur känns det att vara med i OS?
– Det är svårt att förstå att jag faktiskt ska dit, svårt att ta in. Det kommer nog kännas mer på riktigt när jag väl är där. Men jag har velat vara med i OS sen jag var fem-sex år, fast då visste jag inte i vilken sport eller vad som krävs. En allvarlig dröm har det varit sen jag var 15, då började jag träna hårt på riktigt och tänkte att det kommer nog gå.
Vad var det som gjorde att du trodde att det skulle gå?
– Jag visste nog inte hur få som får åka dit, hur svårt det faktiskt är, men jag tänkte att det gick ganska bra och jag började tävla internationellt. Och jag tror jag blev lite taggad när det var flera runtomkring som började tro på mig.
Varför tror du att det gått så pass bra?
– Jag har tyckt att det varit kul att träna mycket, kul att ta ut mig. Och sen hade jag många bra kompisar på klubben när jag var yngre, vi var ett litet gäng som hade väldigt kul tillsammans. Det var jag och tre killar, de har faktiskt slutat allihop nu, haha.
Efter vistelsen i Danmark blir det fem dagars lite lugnare träning i Norrköping innan det bär av till Paris.
Känner du några av de andra tävlande du kommer möta?
– Ja, egentligen alla. Det är samma personer som är med på VM, så det är inte direkt några nya ansikten.
Vem är du mest vän med?
– Det är flera som är födda som år som mig som man hängt ihop med ganska länge. Anezka Paludova från Tjeckien mötte jag första gången internationellt när jag var 16 år.
Kan man vara vänner fast man är konkurrenter?
– Det är klart att på loppet vill man slå varandra, men innan och efter kan man absolut vara vänner. Många är väldigt trevliga.
Vem blir tuffast att slå?
– Det är tre tjejer som kört kring världsrekordstid, två tjejer från Nya Zealand och en från Ungern. Det är dem alla tror på.
Och vad tror du om dina egna chanser?
– Det är skitsvårt att säga! Det känns ganska bra nu och som att jag kommer komma i bra form, så jag hoppas att jag i alla fall tar mig till final. Men det är ett högt satt mål, så vi får se.