NORRKÖPING
Med hela symfoniorkestern i ryggen blir förstås även den enklaste visa en pampig upplevelse när det är Sven-Bertil Taube som håller i sångmikrofonen.
Men frågan är om inte den största publikfavoriten kom i slutet av den första avdelningen.
Ensam på gitarr, i pappa Everts fina kärleksvisa ”Så skimrande var aldrig havet” hade han samtliga åhörares totala uppmärksamhet. Kraftfull sång och kraftfullt gitarrspel är imponerande med tanke på att Sven-Bertil inte längre är någon ungdom.
Ung har han dock varit, och mellan sångerna öste han tänkvärda – och framförallt – humoristiska berättelser från Madrid, Malaga, Paris, Rom och Stockholm.
Som exempelvis när han av någon anledning hamnade bredvid den amerikanske skådespelaren Peter Fonda vid ett roulettbord i Rom.
Fonda bara förlorade och lånade pengar av Taube som inte riktigt hade koll på hur spelet funderade. Men plötsligt vände lyckan, varvid Fonda sköt över en ansenlig hög med slantar till Sven-Bertil som i en hast hade en liten förmögenhet på fickan.
Med pengarna i tryggt förvar i en byrålåda på hotellet gick han med sällskap för att ta en tur på stan morgonen därpå, men när han kom tillbaka var allt borta.
– Lätt fånget, lätt förgånget, konstaterade Evert och stämde upp i gode vännen Olle Adolfssons ”Monte Carlo”.
Olle Adolfsson var för övrigt en röd tråd i fredagskvällens program, men Sven Bertil Taube bjöd även på visor av pappa Evert. Och visst blev det till publikens glädje även Niklas Strömstedts ”Förlorad igen” som fått nytt liv via tv-succén Så mycket bättre.
Det har var andra gången på relativt kort tid som Sven-Bertil Taube gästade Norrköping. Några stolar kanske stod tomma, men de var i så fall lätt räknade.
Om han komma tillbaka lär Sven-Bertil Taube med lätthet fylla De Geer igen.