Rullstolen inget hinder för den som vill dansa
- Allting går, säger Tina Andersson. Om man bara vill. - Därför är det viktigt att tala om för folk, att det här finns. Att Tina blev rullstolsbunden hindrade henne inte från att fortsätta dansa. För viljan, den fanns.
Fia Borg och Jan-Erik Wiklund svänger om med varandra. FOTO: JANNE FORSBY
Foto:
Här är åtta-nio rullstolar samlade denna söndag. En rullstolsbunden och en gående, så ser dansparen ut. De gående är personliga assistenter och anhöriga, men även folk från Pekingbuggarna.
Rullstolsbundna Tina Andersson dansar med sambon Mikael Cidh, som är svårt synskadad. Ska han se alla sina fem fingrar får det vara på högst 30 centimeters håll.
- Men det finns de som är stenblinda, som dansar ändå. Det blir den som sitter, som får föra, säger han.
Gått i vågor
De har varit sambopar i nio år och dansat lika länge. Rullstolsdans är något som gått i vågor, det var Tina som när hon flyttade ner hit från Uppsala såg till att den återupptogs i Norrköping. Hon ansvarar nu också för den, inom ramen för Norrköpings Handikappidrottsförening.
- Du ser här, hur olika handikappgraderna är hos deltagarna. Själv är jag ganska rörlig i överkroppen. Men det finns många som är sämre men som dansar ändå. På ena eller andra sättet kan man alltid dansa rullstolsdans. Vi har jätteroligt när vi håller på, säger Tina.
Problemet kan vara tillgången på gående. Mikael, som ägnat sig åt rullstolsdans i många år, säger att när första vågen upphörde in på 90-talet var det för att man då hade tio rullstolar men bara två gående.
På ideell basis
Men nu hjälper alltså folk i Pekingbuggarna också till. De har sin ordinarie dans på måndagar, numera kommer det också rullstolar dit.
- Det här är helt ideellt, säger Mona Sundström, eldsjäl i Pekingbuggarna. Det är inte bara gående, som ska få ha roligt.
Flera har också upptäckt, att det är verkligt roligt med rullstolsdans - och då också att vara med och hjälpa till. Rickard Ross från Nacka är där som instruktör. Muskulös, tatuerad på båda armarna och med ett varmt leende. Han säger, att det var hans pappa som började dansa med rullstolsbundna.
- Sen tyckte han att det kunde vara något för mig också. Folk blir så glada, och själv får man ge något. Så det är en mycket givande sysselsättning.
Ofta ute på dans
Jan-Erik Wiklund svänger runt med Rickard Westlund, som han är personlig assistent för. De är, visar det sig, ofta ute och dansar.
- Vi går på Arbis på fredagarna, och vi åker till Linköping också. När jag jobbar helgnätter, då åker vi ut och dansar. Vi håller igång, Rickard och jag, försäkrar Jan-Erik.
Han körde taxi i 23 år och har så många gånger genom åren skjutsat Rickard, ända sedan denne var liten. Men taxi blev i längden mest stressigt, och Jan-Erik omskolade sig till personlig assistent. Han hade länge känt intresse för just rullstolsdans, några uppvisningar hade gjort intryck. Och bugg, det har han ju också alltid gillat för egen del.
- Så jag pratade med Mona här i Pekingbuggarna, och hon blev genast jätteintresserad. Det är jätteskojigt att hålla på med sådant här, folk blir så glada, säger Jan-Erik.
Handlar om vilja
Ur högtalarna strömmar "Three steps to heaven" med Eddie Cochrane, och dansen fortsätter oavbrutet. Fem, kanske sex, rullstolar i taget är vad dansgolvet klarar av. Och så roligt man har, vad går väl upp mot musik och dans!
- Det finns folk som dansat mycket förut, liksom jag själv, säger Tina. När de hamnar i rullstoldå tror de, att nu är det slut med allting.
- Men det är det inte, allting går om man vill. Det handlar ju om vilja, hela tiden om att vilja.
Så jobbar vi med nyheter