Jag är... inte mycket för att träna måste jag säga. Åtminstone inte på gym. Det har inte att göra med att jag ogillar att lyfta vikter eller känner mig klumpig med maskiner (okej kanske lite det sistnämnda). Utan det är mer det faktum att man måste ha en massa människor kring sig som glor när man efter en halvtimme svettas som en gris. Jag gillar det inte.
När jag tränar, om jag tränar, vill jag göra det på egen hand, för mig själv. Det kan handla om att ta en promenad och få rensa tankarna. Eller att ta en joggingtur i skogen med lite skön musik i öronen. Det är ungefär så långt jag sträcker mig vad gäller att träna. Visst, det händer att jag tar en cykeltur. Ibland blir det till och med en sväng till badhuset för att simma. Sa hon just badhuset? Tänker du kanske då. Där om någonstans är det ju definitivt mycket människor. Jag vet. Konstigt nog känner jag mig inte lika utsatt med att simma några längder som att köra ett pass på gym. Kanske för att jag inte blir röd som en kräfta i ansiktet och för att simning för mig är en ganska avkopplande träningsform. Sen blir man precis lika trött, oavsett om man simmar, gymmar eller tar en cykeltur. Den känslan kan jag hålla med om är speciell och det säger jag trots att jag inte är träning särskilt plikttrogen. Man blir utmattad, benen är skakiga och helt ärligt känns det som att man inte skulle kunna göra en fluga förnär. Ändå har man en sån otrolig energi!
Det är därför med viss motvillighet jag erkänner att de som predikar om att man mår bra av träning har rätt. Även om man många gånger bara vill blåneka det faktumet för att man inte har lust att ta ändan ur vagnen. Men om vi inte gör det, så blir vi nog sittandes i den där vagnen tills vi inte längre kan ta oss ur den... och där har i alla fall inte jag någon lust att spenderade mitt liv. Jag har viktigare saker för mig.