Rolf drivs av optimism
En smed med tusen järn i elden. Ja, det är ju onekligen lite tacksamt att skriva. Dessutom är det sant. Väldigt mycket sant. Förutom att det kanske blir lite missvisande att kalla Rolf Pettersson smed. För han är ju så mycket mer. Hovslagare, ridinstruktör, travhästuppfödare och travtränare, bilmekaniker, cirkusarbetare, ljussättare, musiker och musikhandledare för att nämna några av alla hans yrken.
Rolf är mångsysslare. Men just nu är det musiken som upptar det mesta av hans tid. Han är musikhandledare på Mosstorpsskolan. Och han spelar afrikansk trumma i Hällristningsmuséets grupp Nerthus. Han har dessutom en svårslagen musikmerit, han var nämligen förband till the Who. När han bara var sju år. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
- Det är ju så jävla roligt att vara med överallt, skrattar han så mustaschen hoppar. Och när något är roligt blir det inte svårt. Det finns hur många projekt som helst. Jag får verkligen hålla i mig själv och säga stopp. Men det är svårt.
Rolf Pettersson har inte surfat fram genom livet på någon räkmacka precis. Han har slitit hårt och drabbats av en stor personlig tragedi. Men hans obotliga optimism kan ingenting rå på.
- Jag vänder alla negativa joner till positiva, säger han sjäv.
Men när sambon Mona och sonen Christian, då fem år, dödades i en bilolycka blev allt svart. Han stängde in sig på övervåningen i huset i Svärtinge och vägrade öppna för någon.
- Till slut klättrade mina vänner upp på en stege och bankade på fönstret. De tvingade mig att öppna.
<B>Byggde ridhus</B>
Tidigare hade livet gått i 180. Han byggde upp ett ridhus och var ridinstruktör innan han fyllde tio år. Och han blev pappa när han precis fyllt 17.
- Jag började rida när jag var fem. Vi bodde på Norrgårdsvägen i Pryssgården. Det var ju landet då. Vi var ett helt gäng ungar som lekte och hittade på olika saker hela tiden. Det var en härlig miljö att växa upp i.
Rolf och hans syster fick varsin häst. De hade hästarna vid gamla vattentornet, där SMHI ligger i dag.
- Alla barn runt omkring kom och ville rida på våra hästar. Vi fick knappt rida själva. Så då skaffade pappa flera hästar och vi startade ridskola. Den växte och till slut hade vi två avdelningar, en ponnyavdelning och en med stora hästar. Vi kallade ridskolan High Valley.
<b>Ung ridlärare</b>
Åtta år gammal blev Rolf ridinstruktör. Lite tidigt kan man tycka.
- Jag var ju kraften som såg till att något hände. Pappa startade och drev själv dansstället "Smyg in". Föräldrarna hade mycket att göra och vi fick sköta ridskolan själva. Pappa är mycket för det där med ordning och reda. Och det har präglat mig. Har man fått något får man också sköta det.
När SMHI skulle byggas hade ridverksamheten blivit riktigt stor.
- Vi fick flytta till Svärtinge gård. Bonden där hade ett stall som han inte utnyttjade. Vi byggde och snickrade själva. Och 1971 red vi med alla hästarna i kortege till nya stallet.
I mitten av 1970-talet hade stallet 43 hästar. De behövde skos var sjätte vecka.
- Vi hade en gammal hovslagare som kom. Jag tyckte det var jätteintressant och hängde med honom och tittade. Han var sliten i kroppen och tyckte jag kunde ta över.
Till slut var Rolf så skicklig att andra hästägare började anlita honom. Och han började samarbeta med distriktsveterinären.
- Det blev ganska mycket jobb för mig. Jag hade svårt att säga ifrån när tjejerna ringde och grät i telefonen, så jag tog de där hästarna ingen annan hovslagare ville ta sig an. De som stod ensamma långt ute i skogen. Det lönar sig ju inte att åka långt för att sko en enda häst. Men för mig var hästägarnas glädje lön nog.
<B>Jätteroligt att köra</B>
Rolf och hans pappa köpte in gamla avdankade travare till ridskolan.
- Jag började köra lite och tyckte det var jätteroligt. Tanken på att få igång en travverksamhet växte.
Plötsligt var ridhästarna borta och Stall Romo fött.
- Jag tog tränarlicens tillsammans med Claes Svensson. Och han hade sina hästar hos oss innan han skaffade ett eget ställe.
Det blev många resor till Mantorp och Örebro.
- Man var ju tvungen att köra provlopp för att hålla igång hästarna.
Travhästarna tog mycket tid.
- Jag åkte till stallet vid sex, sju på morgonen. Fodrade och släppte ut hästarna. Gjorde rent. Sedan tog jag in en i taget. Körhästarna skulle tränas. Vi hade 22 hästar. På dagarna var jag ute och skodde. Ofta kom jag inte i säng förrän efter tolv. I bland ännu senare. Tre kvällar i veckan jobbade jag på "Smyg in" också. Jag stod i garderoben. Men det gick jättebra. Det fanns inget motstånd i kroppen.
<b>Första hemmapappan</b>
Dessförinnan hade Rolf jobbat som bilmekaniker på Söderbergs en period.
- Jag blev ju pappa och var tvungen att försörja familjen. På den tiden kunde man börja som lärling. Jag hade ju alltid hållit på med bilar. Min första bil köpte jag när jag var tretton. Men i samma veva som min dotter Maria föddes skulle hennes mamma starta en egen verksamhet. Så jag blev hemmapappa. Det var toppen. På jobbet frågade de om inte mitt barn hade en mamma. Det var inte så vanligt med hemmapappor 1977.
Förhållandet med Marias mamma knakade och de separerade. Rolf träffade Mona och de fick sonen Christian.
Så kom den ödesdigra dagen när Mona, Christian och Monas son i ett tidigare förhållande skulle åka till macken. En lastbil backade ut rakt framför deras Golf. Mona och Christian dödades omedelbart.
? Första tiden bodde jag och Monas son Robert hemma hos hans pappa. Han var ett otroligt stöd för mig.
I början pratade Rolf med alla om vad som hänt.
? Men det blev för jobbigt. Jag ville vara själv. Så jag stängde av och kröp in i mig själv.
Rolf blev helt apatisk. Han låg på sängen och stirrade i taket.
? Jag funderade allvarligt på att köra ett race och göra en snygg sorti. Men så tänkte jag på Maria, min dotter, och kom på andra tankar.
Vännerna fortsatte klättra upp för stegen och banka på fönstret. De mer eller mindre tvingade Rolf ut ur isoleringen.
? Utan kompisarna hade det inte gått. Men under ett helt år orkade jag inte göra någonting. Det blev ett sabbatsår, där jag funderade mycket. Djupa funderingar om livets mening.
<B>Ett nytt liv</B>
Under det här året kom Gunilla in i hans liv.
? Vi kände varandra sedan tidigare. Hon var ett verkligt stöd för mig och så småningom blev vi ett par.
Tillsammans har de sex barn. Tre gemensamma, två pojkar och en flicka, födda 1992, 1994 och 1996.
? 1994 gifte vi oss också. Då kände vi oss säkra på att det skulle vara vi.
Under sabbatsåret avvecklade Rolf stallet och all annan verksamhet också.
? Jag blåste av allt, det var locket på.
När han började komma tillbaka till livet igen, registrerade han en svets- och smidesfirma.
? Jag blev inhyrd av en rivningsfirma och började med industririvningar.
Under lågkonjunkturen gick Rolfs firma dåligt och han började istället jobba på en skrotfirma, Skrot-Emil.
? När Rasmus, vår yngste, föddes var jag trött på alla skitjobb. Jag hade slitit som hovslagare, öst skit i stallet och rivit i skrot och skit. Så jag sa upp mig och blev hemmapappa.
Med fem barn hemma i lägenheten på Plankgatan hade han fullt upp.
? Jag älskar att laga mat och baka, säger han och bjuder på hembakad sockerkaka, jättegod. När jag var liten var mamma hemma och det luktade hembakade bullar åtminstone en dag i veckan när jag kom hem från skolan. Det ville jag ge mina barn också.
På arbetsförmedlingen förstod ingen riktigt vad Rolf menade när han sa att han inte hade tid att jobba. Att han hade fem barn att ta hand om. Till slut mer eller mindre tvingades han till ett beredskapsarbete på Norsholms ungdomscirkus.
? Jag var hustomte kan man säga.
Men även om jobbet inte var frivilligt från början, blev Rolf entusiastisk.
? Om jag går in i något, gör jag det med liv och lust.
Han fixade rekvisitan, lagade lastbilen och började sköta ljuset. När beredskapsjobbet var slut efter sex månader, fortsatte han på ideell basis. Och det har han fortsatt med. I dag sitter han dessutom i cirkusens styrelse.
? Cirkus passar mig jättebra. När jag var barn gick jag alltid omkring med en resväska med gamla kläder och spelade clown för grannarna.
<B>Förband till the Who</B>
Genom cirkusen träffade han Sverker Ydén och fick höra talas om Blacka musikskola och utbildningen till musikhandledare.
? Jag har alltid sysslat med musik och var faktiskt med i Sveriges yngsta rockband 1967. Vi hette the Flying fishes och var förband till the Who i Mässhallarna i Norrköping. Jag var sju år och spelade trummor.
Bandet upplöstes efter skolan och Rolf fortsatte att spelade lite hemma för nöjes sk
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!