För fem år sedan dansade Ricki Gonzalez sju dagar i veckan. Bland annat som zumbainstruktör på X-Force i Linköping. Ända sedan högstadiet hade dansen varit hela hans liv. Något han brann för och gjorde helhjärtat. En Estlandresa var inplanerad. Där skulle Ricki ta nästa stora steg i karriären – som gästinstruktör på en masterclass inför 2 000 dansande.
Men så blev det inte. Istället tog livet en oväntad vändning.
– Det var under ett zumba-pass, faktiskt. Jag landade fel och korsbandet gick av, berättar Ricki och visar ett ärr under vänster knäskål.
Vardagen stannade upp.
Inte nog med att korsbandet hade gått av – efter operationen fick Ricki en infektion i knät som gjorde att han inte kunde stödja på benet under en lång tid. Vilket i sin tur ledde till att benet började dra ihop sig.
– Jag visste ju först inte vad det berodde på. Jag märkte bara att jag fick jättesvårt att gå, berättar Ricki.
Tiden gick utan att det blev bättre. Smärtan och orörligheten påverkade Ricki starkt i flera år.
– Till slut gick jag knappt upp ur sängen. Jag blev deprimerad och gick upp typ 30 kg.
I höstas – drygt fyra år efter skadan – kom ljusningen. Det var Rickis naprapat som upptäckte längdskillnaden mellan Rickis ben – vänsterbenet hade blivit hela tre cm kortare efter skadan. Naprapaten tog kontakt med Team Olmed som hjälpte till att ta fram ett par skor med extra tjocka sulor för att jämna ut längden.
– Jag började gå lite och märkte att "shit det här går ju bra", berättar Ricki och tar några steg för att visa hur hans hållning började räta upp sig.
– Jag testade att springa lite, och det gick! Jag hade inte sprungit på fem år. Det var som en dröm. Jag började gråta, berättar Ricki.
Bit för bit kom livet tillbaka. Under en viktnedgång via Norrköpings Träningscenter, NTC, gick Ricki ner 25 kilo.
– Sedan tänkte jag: "Kanske - kanske - kan jag till och med dansa igen" - och det gick bra! Det var helt underbart, säger han och skrattar.
Det var då Ricki fick idén till ett eget danspass. Eftersom han inte visste hur mycket hans kropp skulle klara av ville han börja på en trygg plats – "hemma" i Klockaretorpet. Här har Ricki vuxit upp och jobbar idag som resurspedagogassistent på sin gamla högstadieskola, Borgsmoskolan.
Han frågade sin kompis som jobbade i Kunskapens hus om han inte kunde få låna danslokalen där en kväll i veckan.
– Jag ville bara testa, för att se om det var möjligt, berättar Ricki.
Han sa till kollegor och elever på skolan att komma och prova på hans nya pass.
– Och det var helt sjukt – första kvällen kom 21 personer, säger Ricki.
Sedan dess har latino-influerad dansmusik pulserat från den lilla danslokalen, ut på gården i Klockaretorpet. Varje torsdag klockan 18. Och ryktet om Rickis danspass har vuxit för varje vecka som gått. Förra veckan slog han rekord med över 40 personer på ett och samma pass.
Varför har passet blivit så populärt, tror du? frågar jag Ricki när vi besöker honom i Föreningarnas hus inför ett pass. Klockan närmar sig 18 och små klungor av folk börjar komma in i den ljusa spegellokalen.
– För att Ricki är bäst, hör jag en av tjejerna som precis kommit in ropa. Hon får medhåll från sina kompisar.
Ricki skrattar generat.
– Jag vet inte, men vi är nog inte som andra dansskolor. Vi jobbar mer som en familj, säger Ricki.
Hur då?
– Jag brukar försöka dumma mig lite. Göra roliga miner och bjuda på mig själv lite, så folk ska förstå att det inte är på blodigt allvar.
Felicia, 15, ska vara med på kvällens pass. Hon har varit med sedan starten i höstas. Hon bor i Skärblacka och åker till Klockaretorpet bara för att vara med på Rickis dans.
Varför går du på just det här passet?
– Ricki har en speciell energi. Han kan göra fel, eller vem som helst här kan göra fel, men det är liksom ingen som bryr sig. Man känner att man får vara sig själv här, svarar Felicia.
Ricki gör sig i ordning. Han sätter sig ner, trär på sina svarta, hårt åtsittande knäskydd och knyter skorna med extra tjocka sulor.
Han fortsätter berätta:
– Alltså. Jag får ju egentligen inte dansa.
Du får inte?
– Nej. Det här är en tickande bomb, säger han och syftar på sina ben och munderingen.
Knäskydden som kostar 2600 kronor styck. De specialdesignade skorna.
– Jag måste ha på mig allt det här för att klara av det här över huvudtaget. Men det är på bristningsgränsen hela tiden. Jag känner smärtan efter varje pass.
– Så det är viktigt för mig med en trygg stämning. När det kommer nytt folk måste jag kunna berätta att jag har problem. Om jag stannar så är det inte för jag är lat, det är för jag har ont. Om jag behöver avbryta passet måste jag kunna vara bekväm med att göra det.
– Så jag är väldigt begränsad. Men samtidigt verkar det ha skapat en stämning som folk trivs med, säger Ricki.
Folk fortsätter strömma in i lokalen. Tonåringar. Barn. Föräldrar. Pensionärer.
"Det här är min kollega, Jeanette. Hon är spansklärare" – "De här tjejerna går på skolan" – "Den här killen träffade jag här ute på gården förra veckan" – "och DU! Välkommen!", utbrister han till en medelålders kvinna och förklarar: "Det är hennes första pass. Jag har försökt få hit henne i flera veckor." Kvinnan skrattar.
Även om passet började som ett sätt att komma igång med dansen igen, berättar Ricki att det blivit ett hjärteprojekt. Något han hoppas ska höja intresset för Klockaretorpet. Därför har han också valt att hålla det kostnadsfritt.
– Det blir som ett sätt för mig att ge tillbaka och visa min tacksamhet för det här området.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag har en tanke just nu om att anordna en stor utomhusfestival här på gården utanför, med dans, musik, försäljningsstånd och allt möjligt. Jag ser framför mig 200 personer som dansar tillsammans. Våra föräldrar bakar bröd. En smoothie kostar fem kronor. Du fattar. Det vore helt underbart.
Har du några drömmar kvar om en egen internationell karriär?
– Ja, det finns drömmar kvar. Men just nu är målet att bygga upp något stort här hemma i Klocket.
34 personer står redo att börja när Ricki höjer volymen på högtalaren. Inget nytt rekord just den här kvällen. Men en vecka senare poppar en ny post upp i Norrköpingsgruppen på Facebook:
"Idag slog vi rekord igen!!!!! Hela 46 deltagare på passet, helt otroligt vilket engagemang från alla möjliga, från stan, från klocket osv."