Reste tillbaka efter 30 år

John Övinge var rädd för att åka tillbaka till Korea.
- Jag var orolig för att något skulle gå sönder inom mig om jag kom tillbaka. Det är så många känslor som ligger inkapslade. Ibland kommer det enorma känslosvall när jag till exempel hör musik.
När ett TV-team ville ha med honom till Korea för ett program om adoptivbarn som söker sina rötter, tänkte han "nu eller aldrig".
- Det var jobbigt att ha en kamera i ansiktet hela tiden, berättar han. Men fördelen var ju att jag fick hela resan betald.

Språket kom tillbaka
När John kom till Sverige 1970 kunde han inte ett ord svenska. Han fick en bandspelare av sina svenska föräldrar. Med den pratade han koreanska. Annars var det bara att försöka lära sig svenska så fort som möjligt.
- Jag blev satt i en svensk skola direkt när jag kom till Norrköping. Där blev jag väldigt väl bemött. Det fanns ingen rasism på den tiden. Alla var bara positivt nyfikna på mig. I början var det ändå jobbigt för jag förstod så klart inte vad någon sa.
Men John lärde sig svenska snabbt. Nu när han skulle tillbaka var han orolig för att koreanskan skulle vara borta. Han hade inte pratat språket på 30 år, trots att han har en syster som också är adopterad från Korea.
- När jag klev på planet hörde jag några koreanska affärsmän som pratade med varandra och jag förstod ingenting. Då undrade jag hur det skulle gå. Men det konstiga var att så fort jag steg av planet i Korea kom språket tillbaka.

"Kastar ut sina barn"
Den industriella utvecklingen i Korea har varit enorm sedan John lämnade landet.
- Då hade man stampade jordgolv och tidningspapper som tapeter. I dag åker alla omkring i fina bilar och pratar i sina mobiler.
Men fortfarande adopterar Korea bort sina barn. Varje dag lämnar fyra barn landet för en ny tillvaro i ett nytt land med nya föräldrar.
- Jag blir så förbannad. Det här landet kastade ut mig och det fortsätter att kasta ut sina barn.
I Korea är familjen helig. Ensamstående mammor står så lågt i kurs att de hellre adopterar bort sina barn än lever med skammen.
Johns biologiska mamma var också ensamstående. Pappan försvann snart ur Johns liv.
- Men egentligen hade jag två mammor. En grannkvinna var den som tog hand om mig och gav mig mat. Mamma var ute och tjänade pengar. Hon sålde smuggelgods.
När John var sex år hamnade han på ett barnhem. Där fick barnen i princip klara sig själva. De blev små överlevare. Något John fortfarande har i sig.
? På något sätt klarar jag mig alltid. Jag är frånskild och det är tufft att klara av att bo kvar i huset och ha bil och allt annat som barnen behöver. Men jag lyckas alltid hitta sätt att dryga ut inkomsten. Jag leder konstkurser och jag gör lite hemsidor åt olika företag. Det tror jag är för att jag är ett gatans barn.

Rymde från fosterfamiljen
Efter ett år på barnhemmet tog hans mamma hem honom igen. Men redan efter några månader hamnade han hos en fosterfamilj. Där fick han stryk och tillvaron gick mest ut på att försöka hålla sig undan.
? Jag var mycket ute på gatan och stal.
Så småningom rymde han från fosterfamiljen tillbaka till sin ?andra mamma?. Hon ordnade så han fick bo hos hennes släktingar. Där trivdes han bra. Och där upptäckes hans talang för måleri.
Väggarna hemma i Johns hus i Jursla är täckta av hans konst. I alla bilder finns någonting från Vadstena och någonting från Korea. På många tavlor finns också en kvinna avbildad, alltid bakifrån.
? Det är naturligtvis min biologiska mamma. Jag, liksom alla adoptivbarn, har en mycket romantiserad bild av min mamma. Och eftersom jag inte kommer ihåg hennes ansikte, målar jag henne alltid bakifrån.
John har studerat musik i Vadstena och bodde där i några år.
? Vadstena är en gammal stad, en oföränderlig stad. Där allt har sett likadant ut i århundraden. Vadstena representerar tryggheten för mig. Att jag sedan också alltid har med någonting, till exempel en paviljong, från Korea i min konst, är ju för att jag försöker få ihop alla delar som är jag till en helhet.
John tror inte på terapi.
? Sådant där freudianskt du vet, nej. Jag bearbetar allt jag varit med om genom konsten och musiken. Det har hjälpt mig mycket. Man ska inte fastna och älta. Om jag blir tvungen att amputera ett ben, hjälper det inte att sitta och sörja benet. Det gäller bara att fråga sig ?hur ska jag leva utan det förlorade benet??. Jag tror på att se lösningar. Att fastna tar så mycket energi. Det går inte att prata sig ur allting. Om man går i terapi och ältar sin svåra barndom, vad händer sedan då? När man förstått vilken svår barndom man haft. Blir allt bra då? Nej, det gäller att vända allt till det positiva.

För mycket omhändertagande
Själv tar John sina erfarenheter till hjälp i sitt arbete som socionom.
? Jag har arbetat mycket med att hjälpa invandrare med arbetsprojekt. Själv slängdes jag rakt in i det svenska samhället. I dag har det gått för långt åt andra hållet. Man hjälper inga invandrare med ?svenska för invandrare?. Det stora hindret är koderna. Invandrarna måste lära sig de svenska koderna. De pratar högt i bussen och gräver i affärernas grönsaksdiskar. Så gör ingen som är uppvuxen i en svensk miljö med svenska föräldrar.
John har aldrig blivit utsatt för rasism.
? Jag tycker rasismen är överdriven. Sverige är ett öppet land, generöst på alla sätt. Men vi måste lära oss att ge invandrare och flyktingar möjlighet att klara sig själva. Det är för mycket omhändertagande.
Mycket från tiden när John först kom till Sverige har han förträngt.
? Men jag minns att jag var väldigt socialistisk i mitt sätt att tänka. Först när jag kom hit och såg den materiella standarden trodde jag att det var väldigt rika människor jag träffade. När jag förstod att alla hade det så bra, tänkte jag ?vänta bara tills de där hemma får veta det här. Hur bra alla har det. Då jävlar blir det revolution?. Jag behövde ju inte ens stjäla, jag fick allt jag behövde ändå.

Som i MASH
Varför Johns mamma bestämde sig för att adoptera bort honom till ett svenskt par har han aldrig vetat. Och det var en av frågorna han sökte svar på när han reste tillbaka till Korea. Men först gällde det att hitta hans barndomskvarter. Seoul, där John bodde, är stort.
? Jag är uppvuxen nära en amerikansk bas. Det var där min pappa var stationerad. Och det såg ut precis som i MASH, det var mitt minne. Då fanns det nio olika baser att välja mellan. Så kom jag ihåg att det fanns tre flaggstänger, där man varje morgon hissade den amerikanska, den koreanska och FN-flaggan. Ja, då fanns det plötsligt bara en bas det kunde vara.
John kände igen sig direkt. Han gick raka vägen till nattklubben, där han och kamraterna brukade leka.
? Och den fanns kvar. Vilken känsla. Den såg precis likadan ut som jag mindes. Till och med de blinkande lamporna fanns kvar. Fast nu förstod jag ju att det inte var ett glädjens hus, som jag trodde när jag var liten. Det var tragedins hus. För det var inte bara nattklubb. Det var bordell också. När jag var barn tyckte jag det var så spännande med alla små rum.
Alla bitar föll på plats och John hittade sin ?andra mamma?.
? Jag blev faktiskt lite religiös under resan. För jag kände att jag fick sådan draghjälp någonstans ifrån. Det var precis som om någon osynlig rättvisa hjälpte mig och visade mig rätt.

Känsloladdat möte
Mötet med ?andra mamman? blev känsloladdat. I TV-dokumentären kan man se hur hon gråter och omfamnar John.
? Det var en befrielse att träffa henne. Det har alltid varit som om jag burit med mig något ogjort. Nu försvann den känslan. Ändå var jag nästan lite avtrubbad. Känslorna hann ifatt när jag kommit hem till Sverige igen. Då var jag så arg på mig själv som inte gjort den här resan långt tidigare.
John fick veta att han adopterats bort för att få det bättre. Och han fick veta att hans biologiska mamma var gift och hade ny familj. Han sökte inte upp henne.
? Det är nästa projekt. Jag kanske tar med mig barnen och åker.