Det är inget nytt fenomen att barn förs utomlands, i många fall till det land som deras föräldrar en gång flytt ifrån. Barnen kan skickas iväg redan från sex års ålder och kommer tillbaka ibland efter några månader, ibland först efter några år. På Silverdansens skola i Navestad fattas just nu åtta elever.
– Vi har en som försvann nu efter höstlovet, säger Pernilla Dahlgren.
När ett barn inte kommer till början av skoldagen finns elevcoacher på skolan som ringer, sms:ar och knackar dörr om de inte får kontakt med föräldrarna. Det är på så sätt det uppdagas om barnet har lämnat landet.
– I de fallen gör vi alltid en orosanmälan till socialtjänsten, anmälan till Försäkringskassan och Skatteverket och eventuellt en polisanmälan om vi misstänker att något brott är begånget eller kommer att bli begånget.
Pernilla Dahlgren har tidigare varit kritisk till att orosanmälningarna till socialtjänsten inte har lett till något. Hon säger att socialtjänsten nu har blivit bättre på att återkoppla på ärenden, men att de verkar sakna befogenheter att agera när det gäller anmälningarna.
– Någonstans måste vi från skolan, socialtjänsten och polisen sätta oss ner och ta tag i det. Jag har ingen lösning, men vi måste samarbeta i det här.
När barnen kommer tillbaka efter en längre vistelse utomlands märker personalen att de påverkats mycket. Både i form av förlorad undervisning, men också som personer. Sanna Färnlöf, kurator på skolan, beskriver barnen som "avstängda".
– De får svårt med det sociala, mycket på grund av att de tappat språket och får svårt att kommunicera. Man märker att syskonpar som varit borta tyr sig väldigt mycket till varandra.
– Vi funderar ju också på vad de har bevittnat, i vissa fall har de ju åkt till krigsdrabbade länder. De skrattar inte och deltar inte på samma sätt som förr.
Orsaken till att barnen skickas iväg varierar. Det kan handla om allt från så kallade uppfostringsresor för pojkar, tvångsäktenskap eller könsstympning till att föräldrarna vill att barnen ska få ta del av landets språk och kultur. Enligt en granskning nyligen gjord av Dagens nyheter beror föräldrarnas beslut ofta på en misstro mot svenska myndigheter. Det finns en utbredd tro att minsta fel ska leda till att barnet omhändertas.
– Jag vet att ryktet finns. Det är något man pratar om att svenska myndigheter tar barn, så jag är inte förvånad. Där behöver vi hjälpas åt att förmedla att det inte är så, säger Pernilla Dahlgren.
Från skolans håll fortsätter de att informera om skolplikten men hon tycker också det är dags att diskutera andra åtgärder. Exempelvis utreseförbud och indragna barnbidrag för de som skickar iväg sina barn.
– För att det ska bli en ekonomisk känning som kanske gör att man tar hem sina barn.
Problemet verkar svårt att få bukt med. Hur hanterar du det?
– Jag blir väldigt frustrerad. Att jag pratar om det här är för att jag bryr mig om barnen. Om inte jag pratar om det här, vem ska då föra deras talan? Jag tycker det är oerhört sorgligt att barnen blir separerade från sina föräldrar och skickade till ett land som deras föräldrar en gång har flytt ifrån.
Blir du inte uppgiven?
– Jo det kan jag bli, men det får jag inte bli. Det är bara att fortsätta påtala det så att vi kan få till en förändring.