Reinfeldt vill bilda egen firma

Tro har en stor plats i vår politiska historia. Folk visste inte så särskilt mycket när dagens gamla partier var unga. Ledare och makthavare av olika slag satt inne med tämligen exklusiva kunskaper. De som blev aktiva i ett politiskt parti fick liksom välja att tro på sina ledare mer eller mindre in blanco. Det egna partiet var bäst eftersom det var bäst.
Dagens människor är allt mindre intresserade av trosläror. De vill veta. Därför har somliga partier det besvärligare än andra. Medan andra har det bättre än andra. Kristdemokraterna tillhör gruppen av partier med uppenbara samtidsbesvär. KD startade som en filial till Pingstkyrkan. I sin för folkflertalet udda kamp för kristendomskunskap och mot pornografi försmäktade de länge i den jämmerdal där "övriga partier" flockas i opinionsmätningarna. Med Alf Svensson fick KD uppleva ett opinionsmässigt ryck. Visst var och är Svensson troende. Men framförallt gick han hem i stugorna. Inget ont om Göran Hägglund. Men Alf Svensson var ett unikum. När han försvann, försvann också huvuddelen av de världsliga väljarna. Vänsterpartiets Lars Ohly har motsvarande problem. Gudrun Schyman gjorde V valbart för stora väljargrupper. Exit Schyman blev synonymt med väljarflykt. Vänsterpartiet domineras nu -likt KD- av troende kärntrupper. Många troende människor har förvisso fördragsamhet med avfällingar och svagtroende. I det dagliga partiarbetet går det dock en klyfta mellan dem som tror på socialism/klasskamp respektive Jesus/himlen och dem som lite mer allmänt uppskattar höga skatter eller kärnfamiljer. Händer inget oväntat -vilket det självklart kan göra - så är prognosen att både KD och V hänger rejält på gärdsgården i nästa riksdagsval. Centerpartiet har ingen troende tradition. Partiet startades av uppenbart egennyttiga anledningar. Småbönder och landsbygdsbefolkningen behövde politiska företrädare för sina intressen. Under Maud Olofssons ledarskap har emellertid C utvecklats till ett trosvisst marknadsliberalt parti. Ingen vidare känsla för tajming där inte! Klockan klämtar definitivt för Centerpartiet.
Socialdemokraterna är i grunden ett intresseparti för fackligt anslutna arbetare. Under årens gång har S utvecklats till ett pragmatiskt och skickligt regeringsparti. Rabblande av teser och sanningar har aldrig legat för sossarna. I den spretiga eftervalsdebatt som nu pågår finns förvisso många vänsterromantiska debattörer med predikantliknande darr på rösten. Svunna tider förhärligas. "Högern" demoniseras. Invecklade recept skrivs ut för hur väljarna ska återvinnas till den rätta röda tron. Socialdemokratins framtid finns inte i den riktningen. Den samhällsmodell som bär S signum står starkare än någonsin. Chansen till återkomst bygger på partiets förmåga att bli bättre än Moderaterna på att ta hand om och utveckla den svenska modellen.
Moderaterna ligger helt rätt i tiden. De griper sig an samtiden på ett jordnära och visionslöst sätt. Väljarna är nöjda. Statsminister Reinfeldt är rekordpopulär i SIFO. Det kan vara så att det vi nu bevittnar är ett politiskt vaktombyte. M avlöser S som den svenska modellens förvaltare. Så kan det bli. Men det finns många hinder i vägen. Dels kommer troligen Socialdemokraterna att spotta upp sig rejält under de kommande åren. Dels kan Moderaternas kam växa så mycket att de skaffar sig allvarliga samarbetsproblem.
Jag talade nyligen med en initierad riksdagsledamot från ett av de små regeringspartierna. Enligt ledamoten blir det allt tydligare att M betraktar Alliansen som enbart ett steg på vägen mot en helt egen firma. Regeringsbildningen efter valet förra året mer eller mindre dikterades av Reinfeldt. Till exempel fick Centerpartiets Maud Olofsson order att offra antingen Åsa Torstensson eller Eskil Erlandsson. Moderaterna skulle ha antingen jordbruks-eller kommunikationsdepartementet. Centen och KD har inget att sätta emot. Inget av partierna står starka i någon viktig sakfråga. De vet att fortsatta framgångar för M sker på deras bekostnad. Folkpartiet har en klart bättre sits. Jan Björklund har skickligt sett till att FP äger den väljarkära skolfrågan i regeringen. Björklund är extremt sak-och kunskapsinriktad. Moderaterna klarar sig inte utan Folkpartiet.
S och MP ska välja nya partiledningar under våren. Socialdemokraterna kommer säkert att  bygga vidare på klassiska förnufts-och sakpolitiska traditioner. Miljöpartiet känns lite vingligare. De gröna bär på en ådra av mästrande sanning och rätt som kan komma att ställa till det för dem. En för stark och högflygande tro på de egna klimatsanningarna kan frontalkrocka med folks vilja att köra bil och folks ovilja mot höga elräkningar.
Verklighetsförankrad sakpolitik kommer att dominera nästa regeringskonstellation. För dagen ser det ut som om vare sig C, KD eller V kommer att ha med nästa regeringsbildning att göra. Självklart heller inte Sverigedemokraterna. Deras tro på rasläror  är hopplöst ute.