Friheten hamnade på samma dammiga arkivhylla som måsprydda valaffischer och arvet efter Gösta Bohman. In i stället med ordning, arbete, regler, moral, Borg och Reinfeldt.
Socialdemokratin hade att förhålla sig till denna scenförändring.
Nyligen lyfte partiledaren Mona Sahlin fram den frihetliga traditionen inom partiet. Det sker inte så ofta. Händelsen förtjänar därför att uppmärksammas. På DN Debatt 13 april skrev Sahlin att Socialdemokratin är en frihetsrörelse. I sin artikel presenterade hon samtidigt fyra nya politiska målsättningar för S.
Med Socialdemokraterna vid regeringsrodret ska det bli fler jobb, mer utbildning, färre fattiga i allmänhet och färre fattiga barn i synnerhet. Kritiker till höger och vänster var snabba med att avfärda Sahlins utspel. Det hävdades att hon endast ägnade sig åt simpel triangulering, på jakt efter att sno friheten från Moderaterna på samma sätt som M snodde arbete och moral från S. Det fnystes att de fyra S-målsättningarna var ungefär lika nya som en vulkan på Island.
För att ta det sista först. Sahlins målsättningskvartett är inte särskilt ny i sig själv. Det nya i sammanhanget är att det övergripande argumentet för Socialdemokraterna nu är ökad social rörlighet i samhället. Tidigare regimer skulle nog ha angett ökad trygghet i samhället som främsta drivmotor för partiet. Inget ont om trygghet. För människor som känner sig inlåsta i hopplösa och undanträngda livssituationer kan emellertid trygghet vara synonymt med trygg förvissning om att allt kommer att bli vid det gamla. Sahlin vill något annat.
Hon har således satt sitt märke på politiken. Social rörlighet är ett frihetsdoftande begrepp som väcker hopp om förändringar och förbättringar.
Mona Sahlin kan näppeligen anklagas för att vilja stjäla friheten från det borgerliga blockets arsenal. Varför skulle hon vilja göra det? Moderaternas fokus på personliga friheter har gång efter gång visat sig vara odugligt som hävstång in till Rosenbad.
Sahlins socialdemokrater förhåller sig till personliga friheter på ett pragmatiskt och närmast utvecklingspsykologiskt sätt. Friheter som att t.ex. välja skola och läkare ses som naturliga och tämligen oförargliga uttryck för ett allt mognare välfärdssamhälle. Det Sahlin i stället lägger krutet på är breda och förhoppningsvis frihetsalstrande reformer för olika grupper i samhället.
S har dessutom ett trumfkort på hand. Socialdemokratins kungstanke är solidaritet. Solidaritet är att likna vid upplyst egennytta. Satsar jag på jobb, utbildning och hälsa och du samtidigt fastnar i socialbidrag, fattigdom och misär så riskerar mitt eget resultat att försämras. Solidaritet är inte en statisk relation där evigt rika ger skärvar till evigt fattiga.
Solidaritet är heller inte samma sak som rättvisa. I den stelbenta rättvisans namn kan människor förvägras friheter eftersom dessa friheter inte samtidigt är tillgängliga för alla andra. Rättvisefundamentalister har från tid till annan ställt till det för S. Det vet vi. Sahlin vill något annat. Hon vill ge rejäla frihetschanser till dem som behöver det mest.