Runt bilarna rör sig polisens kriminaltekniker. De fotograferar och tar prover. Utanför avspärrningen samlas fortfarande boende och andra nyfikna.
– Jag har ont i magen. Visst var jag orolig innan men vi var ju förskonade på den här sidan Klockaretorpet. det är inte klokt, man blir verkligen rädd när man ser det här, det är fruktansvärt, säger en man som var en av dem som ficka sin bil uppeldad under natten.
Det är en nästintill overklig syn, utbrända bilar, brandlukten, de oroliga människorna.
– Vad är det för människor, om det ens är människor som gjort det här, frågar sig en kvinna som knappt kan hålla tillbaka tårarna.
Nu funderar hon på att tömma sin egen bil, som står lite längre bort, på personliga saker, som försäkringsbevis och annat.
Förut har jag inte tänkt på det, man har ju inte trott att det skulle hända här. Här har alltid varit så lugnt, säger Barbro Jonsson.
Hon har bott här sedan 1975 och först nu är hon rädd på allvar.
– Jag hörde ingenting i natt, det var först som jag tittade i mobilen i morse som jag såg at det brunnit i Klockaretorpet – och så var det precis här, säger hon med en röst som stakar sig och försöker på nytt mota bort tårarna.
Hur man ska komma tillrätta med bränderna och skapa trygghet igen vet hon inte riktigt, men hon anser att fler poliser måste patrullera i området nattetid.