”Snömannen” sätter krokben för sig själv redan i början. Sofia Helin och Peter Dalle sitter vid ett bord och pratar engelska med varandra utan något perfekt uttal. Det klarnar snart att filmen vi ser är en sådan som utspelar sig i ickeengelsktalande miljö samtidigt som alla talar språket. En ovanlig och spännande blandning av svenska och amerikanska skådespelare talar alla brittisk engelska. Försöker i alla fall. Att börja med en rörig språkblandning sätter naturligtvis sin prägel, det är svårt att ta ”Snömannen” på allvar. Alfredson kanske ville vara trogen originalböckerna av Jo Nesbø, men hade verkligen hjälpt sig själv om han omplacerat historien någon annanstans. Produktionen är uppenbarligen amerikansk, att göra norsk film hade inte genererat rollistan. Därför hade omplacering av miljö tjänat ett viktigt syfte.
Efter initial bakgrundsintroduktion hamnar vi i nutidens Oslo. Polisen Harry Hole har inte sett livsglädje på många år. Hans torftiga livs sorger dränks i alkohol. Till skillnad mot en hel del berättelser i samma genre är han inte speciellt skicklig som polis heller. Under den sjaskiga ytan syns inget snille utan en tursam figur som ofta hamnar i rätt läge. ”Snömannen” tar avstamp i försvinnandet av en kvinna. Efter en stund visar det sig att hon är del av ett mönster. Kvinnor/mödrar som ofta har röriga relationer till männen i sina liv försvinner eller hittas mördade. Harry ska tillsammans med nya kollegan Katrine Bratt försöka få ihop pusselbitarna.
Ju längre ”Snömannen” går i sitt berättande desto mer rörigt och splittrat blir intrycket.
Alfredson gör också kardinalfelet att inte knyta ihop alla trådar mot slutet. Åskådaren ska inte undra vad och varför när eftertexterna gör sitt intåg. Men här finns en hel del olöst, som känns ditplacerade mest för att röra till. Annars skickliga manusförfattarna Hossein Amini och Peter Straughan får inte till manuset. Vad gäller skräckinslag saknar de sofistikation, något jag hade väntat mig av Tomas Alfredson. Istället blir det en del klassiska moment med hoppande chockinslag.
Att kommentera skådespeleri känns uppgivet eftersom de inte har fått speciellt mycket alls att arbeta med. Fassbenders Hole är en axelryckning till karaktär. Rebecca Ferguson gör sitt bästa med en rollfigur som i alla fall är marginellt intressant. Mest udda är Val Kilmer som en detektiv. Han varken ser ut som sig själv eller är dubbad ordentligt. Effekten blir att kvarlämnade tanken mest är ”vad har hänt med Val Kilmer?”.