Folkbladet rapporterade om fenomenet redan 2013, men det kvarstår än i dag. Kanske i ännu större utsträckning medger Lars Eriksson, ungdomspolisen i Norrköping.
Han är kritisk mot hur lite resurser som läggs på att fånga upp de unga och vill se mer resurser till skola och socialtjänst för att möta upp bekymret.
– Vi hade för ett antal år sedan poliser som jobbade ute med ungdomar. Då jobbade man mycket med att motverka droger och plockade in ungdomar som man misstänkte hade problem, så är det inte i dag, säger Lars Eriksson.
Han efterlyser den kontakt som fanns förr, där man hade en pågående dialog med de unga även innan det hänt några allvarliga incidenter och där polisen fungerade som ett lyssnande organ för oroliga föräldrar.
– Nu är vi i ett läge att polisen inte kommer förrän det hänt nåt och då är det alltid ’vi mot dem’. Det är därför vi får de här problemen. Vi är aldrig där i vardagen. Det är därför vi får de här problemen som har varit i till exempel Klockaretorpet.
Lars Eriksson pratar om en ständigt växande svans av unga som vill vara som de äldre och som luras in i kriminalitet. Det kan börja med mindre saker men eskalerar snart. De unga finner sig en tillhörighet och en andra familj i de kriminella nätverken. De betalar knarkskulder i tjänster och de tvingas utföra gentjänster – sedan är den onda spiralen igång.
Lars Eriksson beskriver hur polisen gör vad man kan för att motverka den här typen av kriminalitet men att det helt enkelt inte finns resurser. Nätverken växer och ungdomarna rekryteras av äldre kriminella med egen agenda. De rekryterar i sin tur en svans av nya ungdomar som vill ha en tillhörighet.
– Förr kunde vi vara med och påverka så vi kunde klippa svansen. Just nu stoppar inte svansen upp, den blir bara längre. Sen är det såklart inte bara polisen som ska göra det här. Det är vi alla vuxna som på olika sätt kommer i kontakt med ungdomar. Många aktörer gör idag ett mycket bra jobb, med det behövs resurser till skola och socialtjänst. Tyvärr finns det flera unga idag som måste bort från den miljö de befinner sig i och det både för dem själva, men kanske främst för andra runt omkring dem.
Lars Eriksson vill se en återgång till stationerade ungdomspoliser. Nedmonteringen av den typen av arbete har varit omdiskuterad i flera år. Redan 2013 skrev Folkbladet om problematiken.
– Tro mig när jag säger att jag varit på inom vår organisation att jag har min bestämda uppfattning att vi inte jobbar på rätt sätt när vi jobbar med ungdomar. I min värld måste vi tillbaka till att vi har poliser som jobbar inriktat med ungdomar, säger Lars Eriksson.
Han pratar om ett organiserat brottsligt problem i Norrköping och hur det är viktigt att få ut poliser bland människor i samhället, och bland unga i synnerhet.
– Pendeln slår fram och tillbaka och i min värld har vi inte nått botten än. Som jag ser det och har sett det i den här biten som jag varit aktiv i, i många år, är katastrof. Det har aldrig varit sämre än nu. Det finns individer bland de här ungdomarna som skulle kunna valt vilket universitet som helst men har lagt fokus på det här. Det är otroligt synd att ingen fångar upp dem, säger Lars Eriksson.