Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Perfekt - och tråkig

John ME  Plats: Saliga Munken  Publik: Cirka 200  Betyg: 2

Foto: Sandberg Niclas

Norrköping2009-07-11 19:06
Henrik Engström
n Som vanligt har John ME på sig mörk kostym och smal slips. Han ser ut som Agent Smith i "Matrix". Men där slutar också likheterna. John ME är varken tuff, hård eller en ond futuristisk produkt. Han är mer en riktigt trevlig banktjänsteman som alltid lyssnar gott på sina förmånskunder. Bjuder på en kaffe och gör inte ett socialt fel. På pappret är han perfekt. I verkligheten är han lika rolig. Mattias Edlund, som är John ME:s egentliga namn, var tidigare frontfigur och sångare i Motorhomes och är därför skyldig till mina första snyftningar till en musikvideo. När Mattias skickade iväg sin hund i en rymdraket till tonerna från Into the night kom, erkännande, en skvätt. I Chamberts park utanför Saliga Munken finns inte dem förutsättningarna. Sorlet är för högt och publikens kontinuerliga till- och frånströmmande stör. Detta till trots börjar John ME med besked. Låten Paris dödar visserligen inte sorlet men betydligt fler folk stannar upp och förblir lyssnade. John ME gör för dagen det som alla
i bland borde göra. Han skalar av alla skal. Bort med P3-rytmen och spela låten som den borde spelas. För på scenen är de bara två - en gitarr, ett piano och så Mattias röst. Och den rösten är bra. I bland påminner den om något så fint som Ryan Adams. Trots perfektionen (för den finns där) och den överraskade bra starten svävar jag bort en stund. Hur många mörka kostymer kan han ha? Det som i början stack ut blev bara tjockt, tradigt och det började kännas som "Polisskolan 5" - en upprepning av ett välfungerande men också välutnyttjat koncept. Sen kommer hiten. Hur kan man undvika hiten. Love is my drug borde få mer folk att haja till. Det borde åtminstone bli en golfapplåd. Det blev bara en enda busvissling från långt bak i publikledet. Den nedtonade versionen av Love is my drug växte dock och i Saliga Munkens publiks ögon var detta nog John
ME:s paradnummer tillsammans med hyllningen till Michael Jackson med låten I want you back. Sen händer det inte så mycket mer. Den alldeles för korta spelningen på den tråkiga, kolsvarta, fyrkantiga scenen lunkar på i samma lunk låt efter låt. Det är snyggt, det är vackert i bland. Men John ME känns för långt bort. Kanske om det hade varit mörkt, kanske om det hade funnits ett dovt ljus på Mattias. Varför inte en kandelaber? Antar att den fyrkantiga och alldeles för ljusa omgivningen är baksidan av en festival. Någon måste ju spela på dagen också. John ME fick i alla fall strålande sol, rakt i ansiktet dessutom. För bekvämlighetens skull borde han kanske ökat på Agent Smith-känslan med ett par mörka solglasögon också.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping