Många upplever säkert att livet satts på paus efter coronautbrottet för ett år sedan, men med en ökande vaccinationstakt och sjunkande dödstal syns ändå ljuset en bit bort i tunneln.
Bland de som drabbats hårdast av restriktionerna från Folkhälsomyndigheten och regering finns landets pensionärer. De äldsta och de sköraste fick ta emot den värsta smällen då covid-19 spreds på äldreboenden och servicehem.
Folkbladet fick ett coronasäkert samtal med representanter från tre organisationer i Norrköping; Barbro Mattson, SKPF, Lena Petersson, PRO och Eva-Britt Österlund, SPF Seniorerna.
Vi träffas i gamla Matteusgården, den som idag heter IOGT NTO-gården, ett av stadsarkitekten Kurt von Schmalensees många avtryck i Norrköping.
Här, där det tidigare var full fart och massvis av olika aktiviteter, råder ett nästan plågsamt stiltje.
– Vi har bokat och avbokat våra aktiviteter, bokat och avbokat. Om och om igen, suckar Barbro Mattson från SKPF med ungefär 2 800 medlemmar i Norrköpingsområdet.
Allt har fått ställas in under de senaste tolv månaderna och som en konsekvens tappar organisationerna medlemmar.
– En del beror säkert på pandemin, men medlemsantalen hade faktiskt börjat sjunka redan innan, inser alla tre.
Precis som andra längtar de till dagen då pandemin definitivt är över. Lena Petersson har inte träffat barn och barnbarn sedan julen 2019. De bor i Norrbotten och att resa i tider som dessa är det naturligtvis inte tal om.
Barbro Mattson har fått sin första spruta med vaccin och är inbokad för andra dosen.
– Innan jag får min andra spruta så är jag försiktig. Men sedan ska man ju kunna göra vardagliga saker igen. Som att åka spårvagn, säger hon och ser drömmande ut.
Lena Petersson berättar om PRO:s famösa danstillställningar som lockar många medlemmar.
– Många har saknat det, att hålla om varandra och känna värmen från en annan människa.
Livet efter corona kommer att bli annorlunda på många vis, misstänker de.
– Jag kan tänka mig att det kommer att ta tid. Många har liksom tappat fart under den här tiden och det kan vara svårt att få upp tempot, tror Barbro Mattson.
Föreningarna har försökt att stötta ensamma och kanske isolerade medlemmar genom samtal.
– Vi uppmanar de som vill prata att ringa till oss. Det är viktigt att vi håller kontakten. Många ensamma lider extra. Vi får försöka hjälpas åt.