Pappa Lundbäck: Tack för allt stöd

Det var i tisdags kväll som hästarna efter närmare två dygn till sjöss kunde lyftas av olycksfärjan Stena Nautica, vilket var betydligt tidigare än räddningsledningens ursprungliga plan.
Då hade de inte räknat med Hans Lundbäcks envishet och fantasi.
Han kallas av många för hjälten i den lyckade operationen.
Tillsammans med brodern Lars, som följde med döttrarna Viveca och Cecilia på tävlingarna i Danmark, gnuggade han geniknölarna så fort färjan bogserats till Varbergs hamn i måndags förmiddag.
- Eftersom ingen visste om färjan skulle klara sig från kantring ville vi till varje pris få ut hästarna så snabbt som möjligt. Tanken på att de skulle finnas kvar därinne när långtradare kunde börja rulla åt alla möjliga håll kändes inte bra.
- Därför började vi kalkylera hur det kunde gå till. Vi redogjorde planen för räddningsledningen och bad dem undersöka om det var möjligt att öppna bogporten och flytta om vissa bilar i färjan. När de gav grönt ljus var det bara att sätta igång, berättar Hasse Lundbäck.

Tog största risken
Han tackar också rederiets ledning för att dramat slutade lyckligt.
- De har skött sig oklanderligt, alla i ledningen har funnits på plats och de klargjorde tidigt att alla resurser fanns tillgängliga för att rädda hästarna.
Den största risken tog Lundbäck själv.
När han i måndags förmiddag bestämde sig för att gå in till hästarna med vatten var initiativet våghalsigt på gränsen till vansinnigt.
Det medger han efteråt.
- Ingen i räddningsledningen ville gå in, förklarade att färjan på grund av vattenläckaget lutade 4,5 grader och att den skulle kantra vid 5 grader. Men jag var tvungen att se hur hästarna mådde. Det var ingen rolig upplevelse att se bilar på tvären när jag vadade i blandningen av vatten och olja för att ta mig fram. Dessutom hördes ett kraftigt knaster från högtalarna i färjan och oljudet störde hästarna. Att stå i transporterna är egentligen inget stort problem, de känner sig som hemma där. Det är en trygghet - om det är lugnt. All el slogs av efter mitt besök.
Hans Lundbäck påpekar också att erfarenheten av långa transporter bidrog till att den här ofrivilliga äventyret slutade lyckligt.
- Inför resan till Sydney 2000 utarbetades en avancerad plan för hur djuren ska behandlas ombord. Den hade vi nytta av nu, hävdar han.

Fick sprutor
Redan innan räddningsaktionen sattes igång undersöktes samtliga sju hästar av en veterinär från det närliggande djursjukhuset, det togs blodprov, gavs vitaminspruta och de fick dropp.
- Det var en pärs när vi började att lyfta av dem, men när Miranda, vår egen "bitch", en grå skimmel med vasst humör, kommit av förstod jag att resten skulle gå som en dans...
Hans Lundbäck kan inte låta bli att skratta när han ser tillbaka på kulmen av det kaotiska dygnet på västkusten.
Efter avlastningen flyttades de således till Runestens gård - och där stannar hästarna tills idag. Då bär det av hemåt för Helenas kvartett Miranda, Cool On, Erbblume och Dirco samt Vivecas Every och Come On samt Vivecas KF Sirocco.
- Just nu har vi ju inga transporter, de står ju kvar på färjan. Men vi hoppas det löser sig under torsdagen. Viktigast är ändå att de är helskinnade, konstaterar Hasse Lundbäck.
Hästarna står i separata boxar i ett stall och motioneras regelbundet efter ett särskilt program, nödvändigt för tävlingshästar av den här kalibern.
- Några av dem verkar må oförskämt bra. De visar inga tecken på att ha sviter, magarna fungerar och cirkulationen också. Det känns skönt, säger Hasse Lundbäck vars hela familj skrev ett öppet brev (som lades ut på svensk ridsports hemsida) som tack till alla som engagerat sig för dem de senaste dygnen.