Vid det här laget hade socialdemokratin innehaft regeringsmakten i 39 års tid, alltsedan 1932. Palme höll sitt tal
med gott socialdemokratiskt självförtroende, och med
årtionden av reformpolitik i ryggen.
1960-talet, det radikala, hade gått ut. Men vänstern var stark. Strävan efter jämlikhet och kamp mot orättvisorna i världen var sådant, som stod högt på dagordningen.
Det här talet höll Palme inte bara i Norrköping; han besökte denna dag också Finspång och drog även där rekordmånga. 5 000-6 000 deltagare ska ha samlats framför förvaltningshuset.
Folkbladets referat noteras, att bakom statsministern i demonstationståget gick några bastanta säkerhetspoliser. En av dem var rentav iklädd ett första maj-märke, "kanske utklädd till kommunalråd."
Redan då
Det nära nog allra första som Palme tog upp i sitt tal, det var en varning för främlingsfientlighet. Redan då? Jovisst - och det var 1960-talets arbetskraftsinvandring, som det då handlade om.
- De hundratusentals invandrare, som kommit till oss under efterkrigstiden, gör en värdefull insats i det svenska samhället. Men vi döljer inte att den snabba och omfattande invandringen skapat problem. Självfallet har invandrarna fel och brister, precis som vi andra.
- Men det understryker snarast vårt gemensamma ansvar för att tillsammans skapa ett bättre och mänskligare samhälle, sade Palme.
Han kom också över till rent norrköpingska förhållanden; den svåra situation som uppstått sedan Yfa - den sista kvarvarande större textilindustrin - hade slagit igen. Han erinrade om, hur under de senaste 20 åren 5 000 jobb försvunnit inom Norrköpingstextilen.
Fick inte råda
Men, och det var det viktiga, regeringen hade då inte låtit marknadskrafterna få råda. I stället hade samhälleliga styrmedel satts in - offentliga sektorn, arbetsmarknadspolitiken, lokaliseringspolitiken, näringspolitiken.
Till skillnad från en del andra partier ville inte socialdemokratin "förhålla sig passiv och invänta det privata initiativet och se vad marknadskrafterna ska göra för er."
- Det kunde vi inte gå med på. Det kunde inte människorna här, fackföreningsrörelsen här, kommunalmännen här gå med på.
Nytt på gång
Nu hade nya företag kommit till Norrköping, de statliga verkens utlokalisering var på gång - SMHI, Invandrarverket, Sjöfartsverket etc.
- Säkert är inte problemen över. Men utsikterna är nu mycket ljusare än för några år sedan. Det finns energiskt folk här i Norrköping, med bergfast tro på sin bygd, sade Palme.
Han manade fram föregående generationers socialdemokrater - Hjalmar Branting, Gustav Möller. Han avvisade all revolutionsromantik (som det fanns en del av vid den här tiden).
- Demokratin och reformismen måste ständigt visa sin livskraft genom att lösa de problem, som människorna ställs inför. En demokrati och reformism som står stilla förlorar sin handlingsförmåga, slog statsministern fast.
Krig i Indokina
En betydande del av talet upptogs av tidens internationella frågor - "raspolitikens vederstyggliga teorier" i södra Afrika, den grekiska demokratins just inledda femte år i landsflykt. Samt givetvis USA:s krig i Indokina, som inte minst FNL-grupperna hade väckt opinionen mot.
Här behövde man, enligt Palme, inte längre påvisa "det militärt, moraliskt och politiskt oförnuftiga i kriget". Det var redan klarlagt. Frågan var nu i stället, hur USA skulle komma ur detta förfelade krig.
Liksom i talet som helhet uttryckte sig Palme även här klart hovsamt. Inga flammande appeller, ingen systemkritik, inga maningar till "kamp emot kvalen". Trots att det var 1 maj.
Palme hade vid den här tidpunkten bara varit statsminister i två år, och han var utsatt för borgerliga hetskampanjer. Kanske lade han sig särskilt vinn om framträda som en mittenman, som inte sökte konfrontationer - utan tvärtom ville förebygga dem.
Avvek gärna
Men det bör också sägas, att manuskriptet till talet nog inte säger allt. Olof Palme avvek ju gärna från manus - och inte sällan var det också just då, i stundens ingivelse, som de riktigt vassa formuleringarna kom.
De maskinskrivna manusbladen är kantade med svårlästa anteckningar, som måste vara Olof Palmes egna. Av Folkbladets referat framgår, hur han - medan det långa demonstrationståget marscherade in i Folkets Park - stod där bland björkarna och gick igenom sina papper.
Och i morgon är detta exakt 40 år sedan.