Jo, den kanske var i osmakligaste laget.
Men nyheten - chocken - tryckte ned en klump i halsen och rev upp de mest märkliga känslor i mitt inre i tisdags eftermiddag.
Och minnen.
När andra fördömer, förlöjligar och förminskar Norrköpings klassiska nöjespalats känner jag en viss stolthet över att ha fått upplevt de flesta av de där åren det skämtas om kring "Monopolhammars" era. Somliga tittar förstås föraktfullt på en om man berättar att "vanlig" lördag innehöll två timmar innebandy, lika många timmar Tipslördag/Tipsextra, ytterligare sex timmar mer eller mindre lugn förfest som avrundades med tre timmar av spaning, dans och raggning.
n n En ritual som blev rätt beroendeframkallande. Inte konstigt att stället kändes som ett andra hem.
Många är de Norrköpingsbor, födda på 40-, 50- och 60-talet, som inte bara krökat och raggat, utan också umgåtts med sina vänner i lokalerna vid Strömmen. Och Palace var ju synonymt med Norrköpings natt- och nöjesliv. Och ett begrepp över hela Mellan-Sverige. Den som åkte till Norrköping för att hitta på något skoj åkte till - just det, The Place vid vattnet.
Före internet och före mobiltelefonerna (jo, det var länge sedan) höll man faktiskt också kollen på vad som hände i stan och vilka det snackades om via sina timmar i teater- och bananbaren. Åtskilliga är de tips - sanna som falska - som skvallrats om där under blöta kvällar. Många är de nyheter i Folkbladet vars frön såddes där.
Gillade också att det faktiskt gick städat till, trots långa köer, fylla och knökat med folk.
n n Då har jag inte ens nämnt musiken.
Det är lätt att glömma, men de stora artisterna som gästspelat där - särskilt under ett antal vardagar på 80- och 90-talet - är ett imponerande stjärngalleri. En mycket imponerande lista av namn, till och med. Jag har bland annat lyssnat på Stones-gitarristen Ron Wood (låt vara med åtminstone en flaska Jack Daniels som komp) och ett stjärnband med Toto-duon Joseph Williams och Steve Porcaro, Chicago-gitarristen Bill Champlin och ett flertal andra förgrundsfigurer inom den amerikanska västkustrocken.
Och långt dessförinnan hade tydligen Zarah Leander, Lasse Lönndahl och Povel Ramel stått på den lilla scenen där dansgolvet också låg.
n n Själv har jag något meter därifrån, efter en dimmig måndagkväll, skålat i rödvin med Uno Svenningsson när det fortfarande var Fredag som gällde.
Men det har kostat att ligga på topp när man inte har haft lyxen att skaffa sig ett representationskonto i Bengtsson-klass.
När det första Blåkortet - nattklubbens eget VIP-kort för "goda" gäster - plockades ut för drygt tjugo år sedan blev det början på ett liv i sus och rus för den här ynglingen. In med kortet i baren, en nickning mot servitriserna, beställ, festa och bjud som en riktig Stureplans-stekare. Tills notan kom i brevlådan varje månad - och den var saftig som en plankstek kan jag lova.
En snabb huvudräkning för ett antal år sedan kom fram till att det alla gånger försvunnit slantar som kunde betalat en splirrans BMW i en nyare serie - om man haft den läggningen.
Men inget finns att ångra.
Så tack för det, gamle vän.