På väg tillbaka - tack vare självhjälpsgruppen
De har gått sjukskrivna och/eller arbetslösa i två-tre år, någon mer ändå. Alltför väl känner de till det utanförskap, som då snabbt infinner sig.Här är det försäkringskassan och arbetsförmedlingen som regerar. Att vara utlämnad till dem är svårt nog, och idag är här också ganska så rörigt.Därför har dessa kvinnor så stor hjälp av sin självhjälpsgrupp.
Maria Gustafsson och Anette Altstadt är på väg tillbaka till arbetslivet. Som de båda längtar efter att kunna klara av igen.
Foto:
Gruppen vänder sig till både sjukskrivna och arbetslösa. Från början var de tio, men några har fallit ifrån. Två gånger i veckan träffas de nu, i ABF:s nya lokaler invid Skvallertorget.
Men de vill, gör de klart, inte gå in på sina enskilda fall; det här ska nämligen inte få "bli någon snyfthistoria". Gruppen de är med i, den berättar de däremot desto hellre om.
Maria beklagar att själva projektet tog slut. Då fanns en bestämd inriktning, med tre steg som deltagarna skulle ta.
- Tredje steget var arbetsträning. Man visste vad som skulle ske framåt i tiden, och det var ju bättre så, säger Annette.
I andra former
Nu fortsätter de i lite andra former; som en självhjälpsgrupp så viktig för deras väg tillbaka. De samlas kring cirkelmaterialet "Det goda livet". De tipsar varandra om projekt och rehabiliteringar, promenerar tillsammans, avnjuter någon lunchkonsert med Symfoniorkestern, går till badhuset. En yogakurs har de testat, och de gör studiebesök.
Men man måste, får vi veta, ta sig i akt för vissa risker som finns med en sådan här grupp. Som att fastna i sjukdomsprat, att sitta där och tycka synd om sig själv. Så lätt hänt. Men måste undvikas.
Här vet i alla fall de andra, vad det är som man pratar om. Här är de alla medmänniskor, som backar upp varandra. Sådant behövs också så innerligt väl i en tillvaro, där försäkringskassan och arbetsförmedlingen styr över såpass mycket.
- På båda de ställena råder rätt stor förvirring nu, säger Annki. Det finns ingen samlad resurs, som tar sig an en. Det är till och med svårt att få reda på, vilka åtgärder som finns. Det blir mycket tillfälligheter som spelar in.
Slumpmässigt
De kan vittna om, hur slumpmässigt de själva fick kännedom om det här projektet. Emma genom en kompis, Maria från en kurator på vårdcentralen.
Allt har ju också i så oerhört hög grad blivit upp till en själv, för frisk som för sjuk. Ser man inte upp kan man hamna mellan stolarna, i något ingenmansland mellan olika samhällsorgan.
Och när man sedan, med möda och besvär, lyckats komma med i något projekt - då får man vanligen på tok för kort tid på sig.
- Man ska tydligen visa resultat på studs. Men man behöver ju mycket längre tid, man behöver uppföljningar, man behöver kontinuitet, säger Annki.
Maria spinner vidare på tråden:
- Sådant där leder lätt till misslyckanden, som ju inte alls är bra för självförtroendet. I stället måste det få gå sakta och säkert, med små steg. Som när man blev sjuk, fast åt andra hållet.
Skör och osäker
Den som går ensam hemma dag efter dag blir ju skör och osäker. Marginaliseras, tappar självtilliten. Törs snart inte ens gå ut. Krymper successivt, som någon uttrycker saken.
Om det sedan också är klent beställt med hjälpen, då kan även sjukskrivningen i sig medföra ökade problem. Särskilt som resurserna nu skärs ner lite varstans i samhällsmaskineriet.
Men kanske är det då just sådant här som ska till. Frivilliga självhjälpsgrupper, som litar till egna krafter.
Allt tal om "fusk" får dem att ta illa vid sig. De upprörs över påståenden om att somliga skulle tjäna på att gå sjukskrivna. Annki säger, att de allra flesta sjukskrivna har dålig ekonomi och att många lever på existensminimum. Annette fyller i, att det definitivt inte kan vara mer än "någon liten del" av de sjukskrivna, som tjänar på det.
Man blir arg
Maria har tagit med sig en DN-artikel, som tycks hävda att sjukskrivningarna skulle i varje fall delvis bero på, att svenska folket känner efter för mycket. Lite svårt ska man väl ändå kunna ha det, utan att fördenskull låta sjukskriva sig - ungefär så går argumentationen i artikeln.
- Jag blir så arg, säger Maria. Jag känner mig ju som en medborgare i samhället, och jag måste väl få känna något slags trygghet även när jag är sjuk.
Hon har på egen hand gjort upp en handlingsplan för sin väg tillbaka till arbetslivet.
- Det går ganska långsamt, men det går. Det är dåligt med resurserna inom vuxenpsykiatrin, det tog mig tio månader bara att få komma på ett bedömningssamtal.
- Jag vill ju rehabilitera mig och kunna gå vidare med mitt liv. Det får inte gå fel nu. Det måste bli rätt, det måste bara bli det.
- Jag känner att jag fortfarande har att ge. Och jag är så less på att ha det så här, säger Maria.
Bara vikariat
Emma, som är yngst i skaran, säger att hon inte har lyckats komma in på arbetsmarknaden. Trots att hon försökt har det bara funnits kortare vikariat för henne.
- Man kommer upp i en viss ålder, man vill få tag i något arbete som passar en och som man kan försörja sig på. Och då blir det så här, med bara lite vikariat.
- När man skulle behöva stöd och hjälp, då blir man i stället lämnad åt sig själv, säger Emma. Och hoppas att självhjälpsgruppen nu ska kunna bidra till att hjälpa henne vidare.
Annette är, som hon säger, "jättesugen på att få komma tillbaka till arbetslivet".
- Men då krävs också arbetsträning. Hur lång tid det kommer att ta för mig vet jag inte, det här är mitt första projekt.
Ska komma tillbaka
Annki har varit först arbetslös, sedan sjukskriven i tre års tid. Dagen innan vi träffas har hon blivit utskriven från försäkringskassan och står nu åter till, som det heter, arbetsmarknadens förfogande. Med sitt ärende överflyttat från kassan till förmedlingen.
- I princip är det ju ändå samma pengar. Jag märker att det hänt en massa med arbetsförmedlingen under de tre år, som jag varit ifrån den. Det är mycket mer som ligger på den enskilde nu, alla ska till exempel söka minst fem jobb i månaden. Om det sedan är bra eller dåligt kan jag inte bedöma ännu.
- Själv är jag hundra procent kaxig, jag är helt övertygad om att jag ska ta mig tillbaka. Jag ska ha ett jobb igen!
- Även vi arbetslösa och sjukskrivna har kraft och energi. Vi måste också få vara en resurs att räkna med! slår Annki fast.
Så jobbar vi med nyheter