På bilden här ovan blickar vi in i Norrköping av den 29 juni 1914, för i morgon exakt ett hundra år sedan. Scherqvists hade monopol i staden på Teaterlotteriet, ett av tidens fåtaliga lotterier. Och nu hade högsta vinsten i senaste dragningen gått till några textilarbeterskor på Nyborgs, som fick dela på 50 000 kr.
Att detta är jämförligt med mångmiljonvinster idag antyds av sådant som att Folkbladet då kostade 5 öre för lösnummer och 6 kronor för helårsprenumeration.
Som bilden ger vid handen var det ingen liten kö. Den sträckte sig ner längs Fleminggatan, och sedan Gamla Rådstugugatan bort till korsningen med Nya Rådstugugatan. De längst fram hade redan vid midnatt fattat posto utanför tobaksbutiken.
Säkert var lotteriet mesta samtalsämnet i den långa kön. Men en och annan tog nog också upp, att det var bråk på Balkan igen. Någon ärkehertig hade visst blivit skjuten därnere.
Samma kväll kunde man, telegrafiskt från Sarajevo, läsa utförligt i ÖF om det spektakulära dubbelmordet. Gärningsmannen var en gymnasist i åttonde klassen vid namn Princip från Grahovo. Han hade använt en revolver av märket Browning och förklarat, att hans dåd var en hämndakt mot Österrike-Ungerns försök att underkuva Serbien.
Detta utspelades i vad som för oss nutida är ex-Jugoslavien. Serbien var även då en självständig stat, medan Bosnien – med Sarajevo som huvudstad – och Hercegovina några år tidigare hade annekterats av Österrike-Ungern, helt i strid med ingångna avtal.
I ÖF konstaterades också, som sant var, att den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin ”sedan länge varit vacklande”.
För eftervärlden är skotten i Sarajevo inledande länk i den händelsekedja, som en dryg månad senare skulle resultera i första världskriget.
Det kunde man förstås inte veta då, och det var väl heller just ingen som oroade sig. Mord och småkrig hade det varit så mycket av därnere på Balkan. Säkert skulle även den här historien dra förbi.
Men i det tysta pågick nu det diplomatiska spelet mellan de europeiska stormakterna – Österrike-Ungern, Tyskland, Frankrike, Ryssland och England.
I Norrköping hade man emellertid annat att tänka på. Mannarna på pansarbåten Wasa mötte Sylvia i en fotbollsmatch som slutade 1-1.
En kvinna, som drabbats av sinnesförvirring och ränt i bara nattsärken längs S:t Persgatan, togs in på Sandbyhovs avdelning för sinnessjuka.
I Norra Promenaden pågick en spårvägsdragning, som ÖF av någon anledning var kritisk mot. ”En storslagen vandalism i sommarvärmen”, var tidningens omdöme.
Spektakulär annonsering ropade ut, att Cirkus Strassburger skulle komma till stan. Där vankades ”Vidunder, Folkraser och Djur-assemblé”. Exempel på ”folkraser” var etiopiska negrer, sudanska kannibaler, arabiska orm- och magdanserskor samt ”cirka 100 äkta Sioux-indianer”.
Snart hade man glömt det där nya bråket nere på Balkan. Fred och framsteg var tidens lösen. Man tog för givet, i varje fall utanför generalstaber och regeringar, att i denna upplysta tid hörde krigen det förgångna till.
”Aldrig har jag ... mer än under dessa sista år före första världskriget ... hyst större förhoppningar om ett enat Europa, aldrig trott mer på dess framtid än under denna tid då vi tyckte oss se en ny morgonrodnad.”
Så skrev Stefan Zweig, i sin nu återutgivna ”Världen av igår”, om denna optimismens så självbedrägliga tid.